Kristallkristina
Det är skönt att man har vänner som kan bekräfta en när pojkvännen försvinner, eller i alla fall inte riktigt har kraft och ork över till någon annan än honom själv.
När jag, Uffe och Lars hade ölkväll på Carmen (STÖL 19 kronor) på temat “arbetslös och singel”, kom vi efter humptonde ölen på att vi skulle förklara vilken möbel vi var mest lik. (Hur vi kom på det vet jag inte, men jag har en känsla av att det var min briljanta idé. För det är ju jättekul. Det var som sagt efter humptonde ölen.)
Jag kommer inte ihåg vad Uffe var, men det var något fint. Typ femtiotalslampa på fot, eller nåt. Jag minns heller inte vad Lars var, men det var väl typ en rejäl tv-fåtölj eller en bokhylla. Med utfällbart fotstöd. Nåt robust och användbart. Och så jag:
“Alla turer med Sam har fått mig att känna mig… fluffig och formlös. Orörlig. Om jag är en möbel så är jag en… en fotpall, som folk lägger upp fötterna på. Eller en soffkudde. Kanske en saccosäck.”
“Näej”, sa Lars. “Du är ju en sån här som hänger i taket vahettere – kristallkrona!”
Det är kärlek.
Jag är en vahetterekristallkrona.
English
German
Spanish
French
Italian
Portuguese
Japanese
Korean
Russian
Chinese
Kommentar av Gonza
15/11 2005 @ 20:22
Mannen har helt rätt!!! Lars alltså.
Fast med risk för att låta übercheesy så måste jag säga att jag finner dig mer lik den diamantbeströsslade ringen du shoppade häromdagen – äkta, glittrar bländande, en hel accessoar i dig och en sådan som man gärna investerar vänskapsmässigt i.