Kickis skrivklåda

Hurra! Jag har bajsat. Den satt hårt inne, kan jag säga. Jag vet inte om det beror på att carpaccion satte sig som en köttpropp i magen. Det kan också bero på att vår tjotta på hotel Arcangelo inte spolade ordentligt. Det kom visserligen vatten, men inte nog mycket och kraftfullt för att trycka ner skiten och tjottapapperet i rören. Sam löste problemet med att skita nere på toan i lobbyn. Min mage var mycket mindre konstruktiv och slutade fungera alls.
Men nu är jag på fina fina Schiphol, där tjottorna är rena och vi har fyra timmar att fördriva, och det var visst en vinnande kombination. Hurra! Jag har inte bajsat på två dagar, och då bara en har-lort, så jag känner mig lätt som en fjäder och platt som en pannkaka. Fjäderpannkaka.
Jag och Sam har kopplat upp oss i deras Communication Center, och skrattar gott åt hur högtalarsystemet ropar på passagerare som är sena till gaten:
“Mr Biribindi, travelling to Delhi, please go to gate. You are delaying the plane.”
Fattas bara att högtalarrösten ska tillägga “When you get on board all the other passengers will hate you and give to the evil eye.” Hehehe.
Sam pratar med Birgitta i telefon, de är på väg till Stockholm idag. Hon vill veta vad vi hade på oss på bröllopet, och vad jag hade för väska. Hon undrade väl om det var någon ny Fendi eller så. Inte helt irrelevant fråga! Sam och jag har slutat att säga “Attji” när vi nyser. Nu säger vi “Gucci” istället. Å andra sidan kanske Sam är arbetslös om en kvart, så då tog visst designer-eran slut innan den ens började. Den som lever får se. Och förresten blir det bara roligt för mig att få vara familjeförsörjare ett tag! Men nu till roligare saker:
Bröllopet var fint och katolskt, middagen var god och rörig, men inte alls på den My Big Fat Greek Wedding-nivå jag hade förväntat mig. Ceremonin ägde rum i en rustik och liten kyrka i en pittoresk by mitt ute på landet. Den var så liten att vissa av oss fick stå genom den timslånga ritualen, men det gjorde inget trots att det var 40 grader varmt inne i kyrkan. Det påminde ganska mycket om de svenska bröllop jag har varit på, förutom nattvarden och att gästerna gjorde korstecknet titt som tätt i bönerna. I programhäftet fanns till och med en speciellt symbol för när i texterna man ska korsa sig. Och efter någon speciellt bön som förmodligen handlade om fred på jorden (som sagt, min italienska är på en femårings nivå) gick alla gäster runt och tog varandra i hand och sa “pace” (“fred”) till varandra.
Middagen öppnades med en buffé med allt som jag gillar: salami, prosciutto och ostar. Parmesanosten var stor som ett kvarnhjul och urgröpt som vår cheddar brukar vara på finare restaurangers julbord. Det var bara att plocka de små bitarna ur “skålen” av ostens ytterskal.
Sedan följde i raskt takt en champagne- och provolone-ost-risotto, lax- och apelsin-ravioli och en ugnsbakad vit fisk med gratinerade grönsaker. Därefter följde en citronsorbet som var värsta genidraget! Det var som en osötad, rinnig och frisk men inte sur milkshake som man drack för att rensa bort fisksmaken innan den avslutande brödinbakade oxfilén. Därefter fruktbuffé, glassbuffé och dessertbuffé samt bröllopstårta. Och fragolino – smultronvin. Min favorit. Dessutom måste jag nog ändra min uppfattning om grappa. Pappa Mazzeo bjöd i fredags på en grappa på Nebbiolo-druvor som trots att den på bästa grappa-vis luktade flygbränsle (vilket jag sa till honom), smakade som en lätt anis-kryddad snaps. Men just nu är vi som sagt fast på Schiphol efter fjuttiga två timmar sömn. Jag känner mig ofräsch nu och ser inte alls fram emot ytterligare åtta timmar över Atlanten plus ett tvåtimmars anslutningsflyg till Boston innan jag får checka in på ett hotell och duscha. Förhoppningsvis är Marriott Long Wharf ett hotell där alla toaletter går att spola ordentligt.