Kickis skrivklåda

Imorse vaknade jag pa vackra, vita, luftiga Quisisana. Nu sitter jag pa ett illaluktande internetcafe vid Piazza Barberini i Rom. Tangenterna ar svarta av storstadsskitiga fingrars efterlamnade hudrester, killen bredvid mig pratar for sig sjalv och vippar pa foten pa ett rastlost satt. Han luktar. Jag kanner mig som varsta sunkiga tagluffaren, ljusar fran Prada-pasar och turkosa pooler. Hotel Arcangelo dar vi bor saknar, trots sina 170 Euro per natt, engelsktalande personal, Internet, utrymme och frascha badrum. Det kanns som en evighet innan vi far lamna solheta Rom. Min dystra sinnesstamning kan bero pa att Sams chef ringde for ett par timmar sedan och berattade att hon har fatt sparken. Hon ar ungefar som Wonder woman, osarbar, framgangsrik och stark, sa nar det gar at helvete for henne kan man undra vad det finns for hopp for oss andra. Det ar som om Jonas Bonnier skulle sparka Amelia.
Vi ar i Rom i alla fall. Sa mycket mer finns inte att saga om dagen. Kanske stiger humoret en aning nar vi ikvall ska leta oss fram till en halet-i-vaggen-restaurang som Jennifer McShane och Jens Stenberg blivit tipsade om av en italiensk van. Nar Jen och Jens var dar, var det lysrorsbelysning och redan det ar ju ett gott tecken! Matronan som serverade slangde fram vin och vatten pa bordet utan att fraga vad man ville ha och sedan kom maten in pa lopande band utan vidare krusiduller. Ungefar, om jag minns ratt av Jennifers bskrivning. Det later som nagot som passar oss tagluffare.
Tack, vanner darhemma, for halsningar och uppmuntrande tillrop! Och grattis till forlovningen, Hedvig!