Kickis skrivklåda

MNO har pressutförsäljning ikväll. Rock’n Republic, Sass and Bide – kan bli trevligt. Bara allt inte är i dockstorlekar.

Jag ska dra med mig Åsa Mattsson dit, sedan ska vi käka middag och hålla salong med varandra på Göteborg (krogen i Stockholm som har ett 031-telefonnummer). Hoppas jag hinner hem till Grey’s. I am hooked.

Missa inte dagens krönika: “En polkagris på LSD är också stil”.

Det finns fler som tänker som jag. Det finns fler som förstår att idén med att slå är att slå tillsammans. Och att det man får ska man ge tillbaka.

“Såklart jag vill vara med i nätverket”, säger Maria Lindström, Plaza Kvinna.
Sedan en kvinna som jag inte har sett på så länge att jag får en tår i ögat: Linda på Hennes:

“Var ett tag sedan vi rumlade runt i Stockholmsnatten. Tänker dock ofta på dig med tacksamhet för att du plockade in mig på Solo då för snart fem (!) år sedan – totalt grön och okunnig som jag var. Spännande tankar du har där i ditt senaste inlägg. Skulle inte kunna ha skrivit det bättre själv. Är gärna med i ett eventuellt nätverk för up and coming-journalister. Det finns ju en del sådana i Skåne med. Vet inte hur mycket jag ska berätta (jag är ju precis en sådan karriärkvinna du beskriver – rädd att bli bortknuffad av vassare armbågar). (…) Jag kan säga att jag skulle passa väldigt väl i ett sådant nätverk du beskriver… Vill du höra mer? Stor kraam.”

Sisters are doin it.

Det finns inget ont i att känna sig hotad.
Det finns bara ont i att agera på det.
Linda, du är SÅ modig som bestämmer dig för att du känner dig hotad, men att du ändå vill hjälpa.
Så alla ni andra, get over it. Kan jag och Linda, två fega skitar, så kan du.

Våga våga.

Och här är förresten mina fem bästa råd till dig som vill bli journalist men inte vet hur du ska bära dig åt:

1. Ta reda på vad det är du verkligen vill göra och brinner för. Även om det inte är exakt vad du får göra från början av din karriär, är det viktigt att ha det klart för sig själv.

2. Se till att få din byline under texter, om det så är under en biorecension i gratistidningen “Mitt i Bälinge”. Gör praktik, jobba gratis, slava – ett tag.

3. Skaffa relevant utbildning. Inte för att det behövs utan för att det visar att du är en ambitiös typ. Helst journalisthögskola, den i Sundsvall är bra på att få ut folk på arbetsmarknaden sedan. Och det är klart – lite nytta har du av utbildningen också.

4. Läs och skriv så mycket du kan. Fundera över varför du tycker om det du läser. Skriv brev, mail, blog, dagbok.

5. Skaffa ett nätverk. Försök komma nära journalister som kan ge dig tips och råd, bilda skrivgrupper med dina journalistutbildningsklasskompisar och jobba med varandras texter.

Förra veckan kontaktades jag av en blivande kvinnlig journalist, som ville ha tips och råd. Hur kommer man in i branschen? Vilka ämnen ska man skriva om? Vilka utbildningar behövs? Hur får man hjälp av andra? Var hittar man andra i samma situation?

Det är inte första gången jag kontaktas av såna som hon.
Jag har näsa för begåvade tjejer, oavsett om det gäller prao, frilans eller journalisthögskolepraktikanter. Eller anställningar för den delen. Jag har bara gjort en enda dålig rekrytering, vad jag minns. Sedan dess har jag sett stjärna efter stjärna tändas. Linda Svensson (numer redaktionschef på Hennes), Anna Bolander (redaktör för Aftonbladet Klick!), Pernilla Ericson (Frida, SOLO, Vecko-Revyn, numer Salong K), Maria Lindström (chefredaktör Plaza Kvinna), Karolina Fjällborg (TV-krönikör på Aftonbladet), Ingela Ottosson (den enda jag inte vet vad hon gör), Hanna Rydén (går JMK i Sundsvall, tror jag) och – förstås – Therese (praktikant på Salong K i detta nu).
Det är självklart inte min förtjänst att de är begåvade eller att de (flesta?) har bra jobb, däremot jag bra på att spotta talang.

Jag funderar på möjligheterna att starta ett nätverk för unga up-and-coming skribenter, som är av det rätta virket men inte har de rätta kontakterna.
Kanske som en frilanspool där jag och mina kollegor/väninnor kan ge goda råd och hjälpa till att sälja in texter, eller så knyter vi ihop ett informellt nätverk där jag och mina kollegor/väninnor kan ge goda råd och där du som vill och kan skriva kan få de kontakter som män redan har. Kanske kan man göra gemensamma skrivövningar och jobba med varandras texter, kanske kan kvinnor som kommit längre i karriären ge sina bästa tips, osv.

Formen för detta är under bearbetning, jag vet inte riktigt vad jag kan göra och vad jag har tid med, men om inte annat kan jag hjälpa er som vill skriva att komma i kontakt med varandra och där få det livsviktiga nätverket.

Är du en skrivkunnig kvinna som vill utvecklas och lära dig mer? Har du någon typ av relevant eftergymnasial utbildning (skrivkurs, folkhögskola, Poppius, JMK), eller är under utbildning, men inte får jobb/vill ha en bra praktikplats? Känner du en sådan? Hör i så fall av dig till mig. Jag lovar inget, men vill gärna hjälpa i den mån jag kan.

Mail för detta: sistersaredoinit@yahoo.se

Och du, väninna och kollega som redan har fötterna inne i branschen och läser detta, hör av dig du med! Anmäl dig frilvillig som inspiratör/mentor/praktikantmottagare. Du kanske tror att du inte har något att bidra med, men det har du. Och det behöver inte ta mer tid än en lunch. Liten insats från din sida = stor vinst för någon annan. Ta chansen att göra något bra!

Japp. Ännu en gång har någon påvisat verkligheten. Män har större chans än kvinnor att få jobb, enligt ännu en ny undersökning. Läs i DN!

Alla vet det. Men vem gör något?

Män är så duktiga.
På att spegelrekrytera, på att bilda nätverk, på att ge varandra anställningar även om arbetsinsatsen är medioker.

Kvinnor är inte alls så duktiga.
Vi är rädda för varandra, känner oss hotade, och säger att “det har visserligen gått bra för mig, för att jag är så duktig, de kvinnor som det går sämre för är helt enkelt inte nog bra”.

Vi är inte kollektiva som män.
Därför har vi sämre arbetsvillkor, sämre lön för samma arbete.

Jag kan bara se på mig själv och folk runt omkring mig.

När det kommer en duktig tjej i min närhet blir jag rädd. Nervös. Ska hon ta mitt jobb? Ska hon vara bättre än jag? Blir jag av med mitt jobb då?
Get over it.
Jag har bestämt mig för att inte låta dessa känslor styra mig, även om jag har dem. Jag försöker bli mer som Jennifer McShane, som vågar anställa någon som är ute efter hennes jobb. Det är girl power på riktigt.

Och jag känner flera män som jag aldrig i livet skulle ge ett jobb, som har ett bra jobb utan att på något sätt leverera, och som skulle gå arbetslösa i alla sina dar om de var kvinnor.

Det räcker inte med att lägga märke till det. Vi måste alla göra något också. Leva som vi lär. Bli mer som Jennifer. Komma över oss själva, fast det gör oss rädda. Ta hand om andra tjejer och räkna med att de tar hand om oss tillbaka den dagen det behövs.

Just do it.

Det kändes helt okej att Lordi vann, och nästan okej att Carola kom femma. Jag menar, det är ju ingen förutom hennes eget team som vill att hon vinner, alla mina vänner gnölar fortfarande om “röstfusk” och “Andreas Johnsson”, så då är väl femma lagom. Hennes stjärna dalar allt eftersom pressen fokuserar på hennes “freaky” sidor, men jag är inte orolig. Carola kommer igen. Hon kanske bara måste ligga i träda och hålla låg profil några år.
Sam kommer att bli glad: Hårdrock är den nya schlagern.

Jag fick medicinsk fotvård igår, det var en present från Diamanten. Jag gick till drottning Silvias fotvårdare Fatima Rinaldo och blev klippt, petad och sandpapprad under fötterna. Nu har jag jättefina tår i elektriskt rosa.

Nagellack, Essie, nr 95 eller 105. Essie finns på www.blush.se

1. “Visst tror jag på att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete, men jag menar – kvinnor som är tillräckligt bra tar sig ju fram i alla fall.”
Vilket är lika klyftigt som att säga “jag är feminist men ändå inte”, eller “jag har inte fattat att samhällets strukturer låter mediokra män klättra i karriären medan kvinnor måste vara exceptionellt bra för att lyckas” eller “jag skiter i att för de flesta kvinnor är könet en nackdel även om de kanske inte orkar inse det själva, jag har det ju bra.”

2. “Du får inte vara arg.”
Jag blir arg på folk som vill kontrollera andras känslor, om så bara med ett slentrianuttalande.

3. “Jag tycker precis tvärtemot vad du tycker, men jag tror ändå att vi båda menar samma sak.”
Endast fegisar löser konflikter genom att låtsas som att de inte finns.

4. “Jag är en väldigt ärlig person.”
Det är alla med sina egna mått mätt. Frågan är egentligen var ens personliga gränser för ärlighet går – det är olika för alla. Av samma anledning säger aldrig någon “jag har ingen humor”, “jag har taskiga värderingar” eller “jag är snål”. Humorbefriade personer tycker självklart inte att de är tråkiga, och snåljåpar är bara “ekonomiska”. Deras personliga gränser för tråkig och snål går någon annanstans är mina. Alla är vi ärliga, generösa, har sjysta värderingar, har god smak och är roliga, utifrån oss själva. Men sånt kan egentligen bara andra bedöma – och då utifrån sina personliga värderingar.

5. “Ska du verkligen äta den där?”
Nej, det får man faktiskt inte fråga.