Kickis skrivklåda

Idag pratade jag med en väninna med ett mångårigt förhållande i bakfickan.
Hennes partner tillbringar nästan lika mycket tid borta från hemmet som min. Så vi kom, inte helt oväntat, att prata om närhet, intimitet, sex.
Hon sa:
“Det blir ju inte så mycket av myset (dvs sex, reds. anm.), men när vi ses försöker vi vara nära.”
“?” sa jag, intelligent nog.
“Ja”, sa hon och tänkte lite. “Igår ringde han mig på jobbet och frågade om han – efter två veckor av aktiviteter på olika håll i landet– kunde få en dejt med sin flickvän.”
“Åååååh”, susade jag. “Fantastiskt!”
“Jag vet. Han är så rar.”
“Vad gjorde ni då?”
“Ja… ”
Sa hon och tänkte lite:
“Han kom ju hem rätt sent. Men sen när vi sågs så…”
“Så vadå?” dreglade jag, beredd att frossa i andras närhet och lycka.
“Ja, vi såg ju på tv. Vilket kanske inte är så romantiskt. Men jag hade huvudet på hans axel. Så vi var rätt nära ändå.”

Det är väl där nånstans man går från förälskelse/romans till förhållande: När intimitet är att få vara fysiskt nära när man tittar på sitt favoritprogram på tv.

Karriäristernas förbannelse?

Okej, Sara och Amalia, på a) svarar jag: karln ser ut som Chad Michael Murray från “One Tree Hill”, och på b) svarar jag: han har ju för fasen ett fängelse tatuerat över hela överkroppen!

Jag glömde att köpa oregano. (Eller pizzakrydda, för den delen.)
Och nu är jag för trött för att pallra mig ner till ViVo. Vi. Vo. Vavivovad det nu heter nu för tiden.

Har avrundat arbetsdagen med att kolla igenom premiärnumret av “Alla älskar schlager” som går i tryck snart. Rickard Engfors står bakom många superfina bildjobb, tidningen är en riktig karamell för ögat! (Och mina texter är, i all ödmjukhet, jävligt bra, de med.)

Innan vi var klara var klockan sju och jag supertrött och innan jag kom hem var klockan nästan åtta och inte en chans att jag byltar på mig täckjacka och hela skiten för lite oreganos skull.
Skulle jag har svårt att sova inatt igen får jag väl prova te på dragon, då.

Eller muskotnöt.
Det ska visst ge fina hallucinerande effekter, så då kanske jag får drömma om min hemliga kärlek Dylan McDermott.

Jag fattar inte varför jag är svag för honom, men å andra sidan fattar jag inte varför alla är så kära i Wentworth Miller heller. Han ser ju bara ut som en coolare klippt Matt Damon.

Eller?

Det kan ha varit avslappningsskivan i min mini-iPod, det kan ha varit ren utmattning.
Eller så kan det ha varit pizzakryddan.
20 minuter efter intagen brygd somnade jag i alla fall igår kväll.

Nu ska jag kila ner på ViVo och bunkra oregano.
Eller kanske pizzakrydda.

Kalla mig desperat, men när sömnen inte infaller sig inatt heller slog jag på datorn för att kolla vad det egentligen var för utmärkta insomnia-tips jag hade fått här på bloggen. Då märkliga piller aldrig har varit min grej (men tack ändå, Hanna!) tänkte jag satsa på Jessicas oregano-te, enligt det idiotsäkra tipset från en gumma i en bergsby.
Men hoppsan, jag hade ingen oregano hemma.

Nu har jag bryggt te på pizzakrydda.
Jag hade väldigt lite pizzakrydda hemma, snarast pizzakryddemjöl, men ändå.
Det måste ju vara lite oregano i? I vilket fall som helst ligger pizzakrydda närmare oregano än tja, säg till exempel dill eller dragon (som jag märkligt nog har två burkar av, det måste bero på att jag gillar att piffa beasåsen).

Om jag aldrig bloggar mer vet ni att det beror på att jag dog förgiftningsdöden efter att ha bryggt sömn-te på pizzakrydda.

Jag åt middag med kvinnan med Jämtlands snyggaste efternamn, Malin Norman, ikväll. Hon är just nu redaktör för amelia Baby och den hörs bli grymt gullig (om man gillar små barn, that is).
Nåväl. Jag var förkyld, hon är förkylningsfobiker, så vart ska man äta middag då om inte på Bröderna Olssons/Garlic&shots (minus shotsen)?
Hon gjorde misstaget att ta deras tapas (Olssons styrka tycks vara husmanskosten), men jag fick äta ljuvligt vitlöksisterband med perfekt mättande vitlökspotatismos med stark vitlökssenap, kapris och rödbetor.
Behöver jag säga att vi luktade vitlöksfabrik när vi gick därifrån?

Jag kan ju inte andas genom näsan heller.
När t-banan närmade sig Gullmarsplan på väg hem, kastade sig min bänkgranne mot dörren. Men inte efter att ha gett mig onda ögat, som om jag hade klottrat på väggen eller skrikit “kuk” eller nåt.

För övrigt vaknade jag inatt av att jag la kinden i en hög med kallt slem. Det var jag själv som hade dreglat på kudden. Eftersom näsan är täppt har jag tydligen sovit med öppen mun och halva förkylningen har halkat ut ur bihålorna och glidit ner på mina sängkläder.

Om det inte är uppenbart vill jag tillägga att jag kände mig måttligt fräsch.

Så här gick min filmfestival:

1. “Change your look. Change your life” var bäst (av de tre dåliga filmerna, ska jag tillägga). Det var Beauty Salon med Queen Latifah och Alicia Silverstone.
2 “Life’s a party. Crash it.” var okej, även om Vince Vaughn var otroligt tröttsam och stereotyp och … Vince Vaughnig. Naturligtvis var det “Wedding Crashers”, en films om jag hade höga förväntingar på. (Nej, de infriades inte.)
3. D.e.b.s. med “They’re crime-fighting hotties with killer bodies” var så dåligt att jag inte ens kunde se den. Det går någon slags fin gräns mellan töntig (Jawbreaker) och satir (Nakna Pistolen 33 1/2, Bring it on). Den här höll sig tyvärr på den allvarsamma sidan av gränsen, kanske pga de erbarmligt dåliga skådisarna, och kvalificerar alltså inte som satir. Då är det bara dåligt.

När man är sjuk får man äta vad man vill.
Middag idag: Lammkorv med grönsallad, rödkål och stekt ägg.

Freak, moi?

Jodå, hon tog tillbaka David. Ett tag till.
Just när man trodde tjejen hade ryggrad.
Stackars liten.
Man önskar att hon kunde få bli ihop med en snäll kille som behandlar henne väl. Men hon kanske har svårt att bli kär i såna – man har ju det ibland (ehum).
Att det ska vara så svårt att veta sitt eget bästa.

Fast ofta vet man ju egentligen sitt eget bästa, man klarar bara inte av att agera utifrån det.