Kickis skrivklåda

Nu har jag gjort min planerade inför-hösten-koll på H&M. Åh, så dystert! För det första är flagship-butiken på Hamngatan under ombyggnad, just markplanet med de trendigaste kläderna, så där fanns inte så mycket att välja på. Och det som fanns var inte roligt! Murriga färger som smutsbrunt, smutsgrått och smutsvinrött dominerar, och åttiotalsdesign som ballongkjolar och boll-liknande midjekorta jackor. Lägg till en klick neongult så har du täckt upp hela H&Ms trendsortiment. Fult fult fult!
Och uniformsjackorna känns redan daterade, så där som det blir när en trend slår igenom för fort och för totalt. Tur att jag inte har hunnit köpa en militärinspirerad jacka än.
Det enda som känns lite roligt är det ryskinspirerade modet, typ färgglada gardinsnoddar, pälsbrämat och stora broderier. Jag köpte bland annat en liten babusjka att hänga på en väska, i en jeanshälla eller på nyckelknippan, och har bett mamma skicka ner min svarta sjal med stora rosor på och min vita pälsväst. Det blir ryssvinter i år!

Åh, vilket party!
Trots att sura, ljudkänsliga, gnällbenägna grannen Margareta försökte förstöra feststämningen med att lämna en lapp i min brevlåda redan innan festen hade börjat, lyckades jag och välkomstbusgroggen Icetea Mandrin jaga misstämningen på flykten.
Alla var jättefina! Sissi hade dammat av en gammal Lacroix-klänning – jag visste inte ens jag känner någon som har råd att köpa sånt. Själv fick jag ha min Debenhams-teadress med svart spets över beige botten och frasig tyllunderkjol. Och så fick jag massor av fina presenter, allt ifrån dyr champagne till en svart Marimekko-väska med hundsiluetttryck till söta Accessorize-fjäderörhängen till sällskapsspel.
Avslutade kvällen med att helt oglamouröst somna på toaletten.

Jag och Amalia hamnade på Nyfiken Gul igår, för det fina vädret krävde grillning. Och en flaska rosé. Och en flaska till… Och, sedan, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev nog en tredje flaska…
Egentligen hade jag tänkt dammsuga H&M på trendiga höstkläder idag, för sedan när det väl blir höst brukar de vara slut, och jag fick lön igår, men det är fortfarande sommarsol så jag vet inte om jag orkar…
Ska ta ett glas vatten och en huvudvärkstablett och fundera mer på saken.

Mats Carleson och Amelia hade fixat så bra, så bra för konferensen. Inte nog med att vi fick bo på fina Sands hotell som jag har varit nyfiken på – dessutom fick vi sommarväder!
Och hör här: Rostbiff med senapspotatissallad till lunch igår, rimmad torsk till middag och anka med rödvinskokta linser till lunch idag. Aaaah!
Som kronan på verket fick vi faktiskt en massa bra saker gjorda jobbmässigt och jag hade mina Manolos till middagen.

Ser fram emot en rolig och solig helg med fina presenter, goda vänner och ett och annat glas rosé.
Olé!

Imorgon åker jag på budgetkonferens, något som jag hoppas ska visa sig vara roligare än det låter. Jag har fortfarande inte fattat vad jag ska säga, men Stina/tara och Ann/amelia ska båda redovisa sina framtidsplaner innan Kicki/specialtidningarna, så jag hinner nog räkna ut hur man gör. Har tusen papper med mig som jag kan dela ut för att dölja att jag inte har något att säga. Haha, jag är så jävla smart!

Annars så är dagens största problem vad man egentligen har på sig på en budgetkonferens. Det låter som att jag kan få damma av zebraportföljen (att ha alla mina viktiga papper i), men ingen på förlaget har kunnat ge mig några fingervisningar om hur jag ska packa.
“Ha på dig vad du vill” har varit standardsvaret. Men designhotell och skärgård är en svår kombination. Gummistövlar eller högklackat?
Efter mycket tjat från min sida unslapp sig Sanna Krafft i alla fall idag ett “man klär om till middagen”. Shit! Det var ju tur att jag inte kom med bara jeans och sneakers, då! Sedan sa nån annan att “vi brukar alltid bada, i alla fall Stina och Ingrid”. Jaha, det var ju tur att jag fick veta det! Packningen verkar bli en mer komplicerad historia än det först verkade.

Satsar på den lilla svarta ur H&M:s Lagerfeld-kollektion och mina Manolos. Middag på fint hotell där man också bor är perfekt designerskotillfälle! Jag behöver inte använda dem utomhus en enda sekund. Börjar så smått se fram emot konferensen nu…
(Och eftersom bikinilinjen är mellan vaxningar så låtsas jag att jag aldrig hörde det där om “bada”. Förresten har jag mens – funkade det i högstadiet så ska det väl funka nu.)

Åt middag med föräldrarna på Hanoi igår, vietnamesen som fått betyget 8 av 10 i DN På Stan. God mat, men dumplingsarna var en förfärligt kladdig historia, som en bleksladdrig canelloni (canneloni?) med i och för sig god fyllning. Inga dumplings, INGA, går upp mot dem från Maos Kitchen i Venice Beach. Lång resväg, men nästan värt det. Ångade och sedan stekta, med den där perfekt gyllenfrasiga stekytan…. Kras, kras, kras.

Ikväll ska vi testa Rött (Rörstrandsg 19) för jag fick cravings efter Moules frites. AG 92572739bluttanblä (Kronobergsg. 37) var förstahandsalternativet, men där fick vi för det första bord med kort varsel (=något är fel) och sedan var Moules fritesen bortplockade från menyn. Lammlägg i all ära, men det kan inte ersätta salta musslor med flottiga pommes frites. Inte om man tänker på att man kan blöta upp pommes i musselspadet. Och inte om man tänker på att man kan få lite färsk bladpersilja klippt över.
Åh! Nu fick jag en deja vù från Drinkar & Mäns mellanlandning i Bryssel då moulesen och frittarna dessutom serverades med hemlagad bearnaise och belgiskt öl… Mmmmm….
Det kanske märks att jag är hungrig?

Idag var det idel solsken på jobbet. Det är först under det senaste året som jag har upptäckt att känslor är flyktiga, och idag var ännu ett bevis på att känslor kommer – och går. Arg – inte arg. Osams – såta vänner. Motvillig – medgörlig.
Hm. När jag tänker efter så innebär det ju i så fall att snart är det kris igen…

Föräldrarna är här på besök. På onsdag ska vi få se “Mamma Mia” från första parkett! Jag köpte biljetterna i februari för att vi ska få sitta mitt fram på första raden och inte strax under taket halvt dolda bakom en stolpe. Det hade varit riktigt lattjolajban med ett par sjysta silverlamébyxor och platåstövlar så att jag hade kunnat leva mig in föreställningen mer, men får nöja mig med en av mina nya teadresses och ett par designerskor. Varken mina Manolos, Gucci-stiletterna eller guldskorna från Prada har luftats än och ska jag vänta på att de ska bli inbjudna till en riktig brakfest så lär de ju få ligga i sina kartonger ett tag till… ABBA-fest är ju ett tillfälle så gott som något!

Ser fram emot föreställningen! Ääääälskade den när jag såg den i Los Angeles för tre år sedan, och det ska inte ens vara den bästa uppsättningen.

Det finns för få John McEnroes i Sverige. De svenska idrottarna är okarismatiska, personlighetsbefriade och tråkiga. Jag såg just TV4:s program om präktot Carolina Klüft (som förra veckan rev bort sponsorloggan Expressen från sina tävlingskläder efter att Mats Olsson elakt och vitsigt skrivit att “Carolina Klüfts svåraste skada heter Patrik Kristiansson“).
Sammanfattning av “Carros” uttalanden i programmet (alla med totalt jämn och kontrollerad betoning):
“Jag försöker bara vara mig själv.”
“Det är klart att jag också har dåliga dagar.”
“Det är klart jag blir arg, till exempel när någon kliver över gränsen eller när någon journalist skriver något som inte är sant.”
“Jag vet vem jag är och alla mina nära och kära vet vem jag är.”
“När jag blir ledsen försöker jag tänka på hur roligt jag tycker att det är att tävla och träna.”
“Det är klart jag blir ledsen när någon skriver något som inte är sant men jag försöker skaka av mig det.”

Varsågod: Carolina Klüsch, Sveriges mest förutsägbara intervjuoffer.

Patrik Sjöberg, kom tillbaka! Det gör inget att du röker och har mer hockeyfrilla än Robert Wells! Sverige behöver en idrottstjärna med stark personlighet! Eller bara personlighet över huvud taget.

Just nu är det ju roligare än prata om sportjournalister än om idrottsstjärnor, vilket är sorgligt.
Peter Antoine om Patrik Ekwall i dagens Aftonbladet:
“Ekwall är så jävla dryg och har betett sig så illa att han förtjänar kritik. Han är dessutom en dålig journalist. Nej, han borde hålla käften. (…) Det går inte bara att se bra ut i rutan. Han är en jävla kärring, ursäkta uttrycket. Det är hårda ord men jag står för dem.”
Ekwalls coola svar:
“Om det kommer från honom (Antoine) tar jag det som en komplimang. I övrigt har jag absolut inga kommentarer.”

Vadå vara för övertydlig, för hård, för otydlig eller för snäll?
Jag gör faktiskt inget fel. Det är inte jag som bråkar. Och det här har inget med mig att göra, jag är bara på fel plats vid fel tillfälle.
Tänk vad en timmes powerwalk ( med Christina Aguileras “Fighter” i Ipoden) kan göra för tankeskärpan.

Gonzalita:
“De behöver fan ToppHjälp”
Sofia Eriksson:
“Vad gjorde den förra chefen, gav dom godis? Jävla tamagotchi-beteende.”
Det är roligt med smarta människor som har ordets gåva.
Vad skulle man göra utan vänner?

Jag måste skaffa en mentor. Eller nåt. Jag har nämligen svårt att bedöma om jag är för hård. Men jag lutar åt att jag snarare är för snäll och därmed blir otydlig. Å tredje sidan är jag alltid orolig för att bli otydlig och blir i stället övertydlig. Hm. Det är inte lätt, det här med att vara chef.