Kickis skrivklåda

Nu har jag klippt mitt SAS-kort i tre delar.
Jag gör framsteg!
Jag har visserligen alla tre delarna liggande bredvid varandra i köket så att jag, rent teoretiskt, skulle kunna klistra ihop dem igen.
Men det skulle jag aldrig göra, förstås.

Men behöver nämligen inte klistra ihop dem. Charlotta har betalat med tre delar kreditkort på Sturehof en gång.

Ikväll lyckades jag locka iväg Jessica Fogelsjöö från familjelivet. Hon kom förbi och lämnade min födelsedagspresent: Vi ska se “Fröken Julie” tillsammans i november! Nu måste jag hitta på något bra till henne – hon fyller själv år snart här i början av september.
Söta Jessica, hon var mycket nöjd med ett par glas rödvin och premiäravsnittet av “Idol 2005″. Kanske är det en helkväll när man har två barn (två år respektive.. ja, jag vet inte, men Hjalmar kunde inte stå själv i maj i alla fall – hur gammal är man då? Ett halvt år, drygt?) hemma?
Jag röjde min totala okunskap om småbarnslivet. När Jess sa att hon var tvungen att gå hem vid tiotiden, eftersom hon skulle upp klockan fem, undrade jag lite förvånat: “Varför?”
Jag kanske borde ha gissat.
Men det känns ändå skönt att vara lite lagom okunnig om sånt.

(Svaret på veckans fråga är: “Därför att Hjalmar vaknar då.”)

Idag har jag fått maila med min idol Calle Norlén som eventuellt ska skriva för one-shoten. Roligt!
Jag har träffat honom en gång (klockan fem en morgon på Patricia). Då vi blev presenterade för varandra sa jag “Du är min idol – du skriver sjukt bra!”
Calle skruvade lite på sig:
“Vad ska man svara på det?”
“Ja, vad sägs om ‘tack’?” sa jag helt uppriktigt förvånat.
Varpå han tog en slurk av sin drink, vände sig om och gick.

Jag tyckte det var bäst att inte dra upp det nu.

En rolig sak i lördags var att Anna visade sig vara ett Prada-freak. Och jag hade lyckats ta på mig mina Prada-guldsandaletter – för första gången. För dem var det ingen dålig premiärtur! Anna presenterade min fötter för alla gästspelande brorsor/soulartister/golfresearrangörer innan hon presenterade mig. Jag tror aldrig jag har haft ett par skor som har fått så mycket uppmärksamhet förr! Välförtjänt uppmärksamhet, visserligen, men ändå.

Har ännu inte lyckats klippa kortet, trots att det är avslutat. Ångrar nästan att jag inte behöll det. Ett SAS-Mastercard ser mycket coolare ut än ett ICA-Mastercard. Igår när jag skulle betala på O’Learys sa bartendern “vi tar inte ICA-kort här”. Jag vet inte om det var mest pinsamt för honom eller för mig.

Ångest är min arvedel idag.
Jag har skämt ut mig totalt och kan aldrig mer visa mig vid Stureplan. Hu!
Jag lekte nämligen Sanning eller konka med Anna Järphammar, Stephen Simmonds och en polare till dem som visst hette Peter på Riche klockan ett inatt. Lysande att tre människor jag inte känner och inte vet hur mycket jag kommer att umgås med i framtiden känner till mina innersta hemligheter inklusive vilka sexuella eskapader jag skäms mest över…
Jag var helt pinsam igår. Jag klämde på Stephens afrokrull hela kvällen, kallade honom för “Even Steven”och föreslog att han skulle skriva lite kommersiell musik, “kanske en reklamjingel eller nåt”…
Ligger hemma i soffan med bakisångest och är tjock, ful och bortgjord. För att inte tala om huvudvärken…
Grät just till det lyckliga slutet av Hillary Duffs kalkonrulle “Raise your voice”. Patetiskt.

Blir så trött på mig själv emellanåt. Och på vad jag gör varje dag och på vad jag säger varje dag och på hur jag tänker varje dag…
Så idag, med Sam i Peking, utlyste jag en inga-rutiner-dag för mig själv.
Resultatet gott, allting gott:
1. Sextiotalsjacka från TopShop. (Sextiotal = passar inte min sälformade kropp, men nån gång ska vara den första.)
2. Fotboll, Chelsea-Tottenham på O’Learys med kusin Andreas. (Fotboll= visserligen bollsport men jag röjde min okunskap när jag kallade Chelsea för “underdogs”)
3. Middag med en person jag inte känner på en restaurang jag inte känner till (Ibland får man chansa!)

Efter allt bråk och alla besvikelser med SAS, har jag kommit på att jag bara blir arg när jag ser mitt SAS Mastercard i plånboken (inte rationellt, jag vet, men inte desto mindre sant).
Dessutom kostar det 395 kronor per år. OCH jag frestas att använda det. Till exempel när jag ser Botkier-väskor för 5284,80 kronor (inkl SE-Bankens växlingsavgift på 2%) På Barneys Coop i Miami. Och så får jag en fet räkning. Som jag inte kan betala av på en gång. Och så tillkommer det ränta – pengar som jag behöver själv för att kunna betala av mina kreditkort. Och så går jag mer back än jag behöver. Då får jag mindre pengar över att shoppa för. INTE BRA.

Så idag avslutade jag mitt SAS Mastercard. Det spelar ju ingen roll hur mycket jag shoppar på det, jag får ändå ingen silverstatus på det. Är det någon som annars borde vara platinumkund så är det jag – tro mig!
Jag har inte klarat av att klippa det än, det är en alltför smärtsam process. Det är otryggt att bara ha ett… eller, ja, två kreditko… äsch, jag har ju faktiskt tre för jag kan ju använda jobbkortet om det krisar, bara jag är beredd att ta en straffavgift på 50 kronor. Hur som helst, det är otryggt att bara ha två och ett halv kreditkort att falla tillbaka på i nödsituationer.
Men det är avslutat, bara inte klippt. OCH jag fick tillbaka den nyss dragna kortavgiften så nu har jag 395 kronor att shoppa för imorgon, hurra!

Förresten har höstkollektionerna kommit upp på Botkiers hemsida. Min är en Luxe Trigger, i färgen Pearl, fast utan långa MC-snoddarna. Lätt värd 5284,80 kronor (inkl SE-Bankens växlingsavgift på 2%).

Få se, varför avslutade jag kortet nu igen…?

Visst fick vi äta i pyjamasen, men det var ju bättre än att pekas ut som amatörer i yasuragi-sammanhang (vilket hände ett par stackare vid vårt teppanyaki-bord som gjorde det fatala misstaget att komma klädd i finkläder – det var nästan så man såg L:et i pannan på dem).

Annars så lyckades jag och Sam bryta mot alla spa-regler som fanns.
Vi lyckades springa fast vi hade små tofflor på oss.
Vi gjorde inga behandlingar.
Jag sköljde mig bara tre gånger och inte fem under den japanska badritualen.
Vi lyckades dricka alkohol fast det var hälsodag.
Vi lyckades också jobba fast vi var på spa.
Vi är riktigt värdelösa yasuragigäster (bortsett från att vi åt middag iförd yukata).

Som tur är kan man kompensera det sin bristande spa-mentalitet i en present-shop. Jag har köpt en doftljus och Sam köpte tre böcker om mental träning i golfsammanhang. Det krävdes bara 1300 kronor och fem minuter för att vi skulle uppgradras till A-gäster på Hasseludden.

Den lilla H&M-tantjackan jag köpte igår visa sig passa totalt med ett par gamla Bianco-skor från Norrköping som jag har haft svårt att matcha. Båda är någon variant på hundtand i någon variant på lila. Det är så sjukt sällan det där händer – att något man shoppar faktiskt passar med något man har hemma i garderoben. I alla fall om man är impulsshoppare och dessutom inte har en helsvart garderob.
Impulsshoppande är underskattat. Som det gamla ordspråket lyder: “Du ångrar oftare det du inte köpt än det du köpt.”
Jag sörjer fortfarande ett par Moschino Cheap’n Chic-pumps som fanns på rea i Miami (800 spänn!). Jag impulsköpte dem inte, utan gick ordentligt tillbaka två dagar senare. Självklart fanns de inte kvar.
Moschino-pumpsen hade varit perfekta till min reaklänning från Oasis.
Jag skulle ha köpt dem.
“When in doubt – accessorize”, säger ju Östermalms handsaffär. “When in doubt – buy it”, säger jag.

Imorgon ska jag och Sam checka in på Hasseludden, något jag har sett fram emot i… en vecka. Det vill säga: sedan jag upptäckte att mitt presentkort där bara gällde ett år och egentligen gick ut 6 augusti.
Men i fredags sa Mats Carleson att alla gäster på Hasseludden hasar runt i sina japanska bomullsrockar och små tofflor hela dagarna. ÄVEN TILL MIDDAGEN!
Man får alltså inte klä om till middagen. Så jävla stört. Måste folk vara fula för att bevisa att de är avslappnade? Vart sjutton är det okej att komma i pyjamas (nå, nästan i alla fall) till middagsbordet? Förfärligt!
Hoppas maten är nog god för att uppväga att man får sitta bland en massa oklädda människor.