Idag kan jag ge Sam rätt: Jag är en shopaholic.
För idag har jag varit det.
Idag har jag köpt saker till mig själv bara för att bevisa för mig själv att jag förtjänar att slösas pengar på. Förutom att det jag har köpt är sjukt snyggt förstås!
Jag åt lunch med Jessica Fogelsjöö på favoritvaruhuset Debenhams och hamnade mitt i rean. Och rea räknas ju inte som shopping, så jag slog till på en bomullsklänning i sommarfärger. Som jag sa till Jessica: Jag måste ju passa på så länge klänningarna som passar mig (med hög midja=döljer fluggmagen) är trendiga. Och sen tog jag liksom på något vänster en klänning i samma modell (om än i annat material och annan färg!), för fullpris. Då jag ändå var igång.
Och medan hon betalade för sin jättefina sammetsväska med glamour-blombroderier, köpte jag en ny jeansjacka i bästa, smickrande (för oss midjebefriade personer) insvängda modellen. OCH! Den är nästan lite militärjacke-inspirerad, så kanske jag inte behöver leta någon kappa/jacka i uniformsmodell.
Uniform verkar dessutom slå igenom så totalt att livslängden blir kort. Det är ju tur att jag inte har köpt en militärjacka, utan snarare en hybrid.
Allt som slår igenom på bred front (klänning-över-byxan 1998 eller ballerinaskon 2005) dör ju ut fortare än man hinner säga ”Ingrid Schrewelius”. Shortsen (2005), de rundtåade pumpsen (2004) och sjaletten (1999) kommer till exempel att snart komma igen, eftersom folk inte har fallit för dem. Så trender är bättre att köpa upp sig på om inte ALLA faller för dem! Alltså: ingen uniformsjacka.
(Och här kan jag erkänna att jag låtsas som att jag inte vill ha den Gucci-kappan med uniformsdrag, men det är bara för att jag inte kommer att ha råd med den ever! Surt sa räven om guccibären.)
Men shopaholic, javisst. Mode, hobby & livsstil, sure thang. Men idag utan att vettet (och kortkrediten) är med. Det här kommer jag och mitt Mastercard att kämpa med till… få se… tja… hoppsan… 20 oktober… Ehe.
Men jag behövde tröstshoppa. Det kallas ju inte retail therapy för inte.
Det här har varit en sorglig vecka. Förutom mina privata sorgearbeten har jobbet varit väldigt turbulent, så mycket att jag tycks ha stängt av. Trubbats av. Bedövats. Jag är själv förvånad över hur lite jag upprör mig över upprörda känslor, ultimatum och diskussioner. Kanske är det så enkelt som Ammi föreslog: Jag tar det inte personligt.
Eller så är det för mycket för att ta in. Eller så är jag säker på att det löser sig.
Jag bryr mig i alla fall tillräckligt för att vara för trött för att stanna på Anna Bolanders och Fredrik Strömbergs bröllopfest, även om jag är hemskt glad över att vara bjuden! Träffade dessutom Plaza Kvinnas duktiga chefredaktör Maria Lindström, min efterträdare Maria Sognefors (vars pojkvän Jimmy såg klädsamt skamsen ut över att ha försökt puckla på Sam med en blompinne förra helgen) och massor av Aftonbladet-medarbetare som jag försökte värva till alla möjliga tjänster… Ja, för som det ser ut har jag väl si sådär fyra av fem möjliga tjänster att tillsätta nästa vecka… (En har jag lyckligtvis redan tillsatt och det är ju tur det, för trots att det verkar ha initierat ett massavhopp så har jag ju en lojal medarbetare – hurra!)(Snacka om att vara glad för det lilla…)
Det var förstås väldigt trevligt med slattfest/whiskyprovsmakning hos Ammi och Micke igår. Jag och Sam rullade ner till dem i Hammarby Sjöstad på fem minuter. Det gick så lätt och fort att jag redan vid fryshuset var RASANDE över hur jävla skitjobbigt det skulle bli att cykla hem igen i fem graders uppförslutning. Jag svor ända tills vi var framme, och det var ändå innan det där satans stöldsäkra låset visade sig ta tio minuter att låsa (och ha en exakt likadan nyckel som själva cykellåset så man fumlar med fel nyckel i ett kvartssekel).
När vi femton slattar senare hade cyklat hem, var jag så arg och svettig att jag (i vanlig ordning) svor att aldrig sätta på mig ett jävla skitcykelhelvetet igen.
Imorgon är en annan dag. Och nästa vecka är lyckligtvis en annan vecka. Den kan ju inte bli sämre…
Eller?