Sam som hushållerska

Det är väldigt svårt att få Sam att göra exakt hälften av allt hemma. Det kommer inte naturligt för honom att råka gå förbi diskstället, se att det står torr disk där och ställa in det i skåpet i farten. Han måste ställa ett alarm för att komma ihåg att blommorna ska vattnas. Och mat tänker han inte på förrän han är dödshungrig.

I rättvisans namn ska jag säga att han har blivit mycket bättre, och i perioder tar han verkligen halva ansvaret för hemmet, men han är trots allt man. Det innebär att han inte har någon lust att planera mat och veckohandla om jag inte tjatar, han tänker inte på att bjuda hem folk eller hitta på andra trevliga sociala saker, och det gör inget om hans resväska står ouppackad mitt på sovrumsgolvet i tre veckor.

Särskilt handfallen är han när han kommer hem efter tre veckor på resande fot, där hotellpersonal har städat och matat honom.

För ett par år sedan fick jag ett spel under en sådan period och ringde hans mamma.
”Vad har du gjort med Sam? Han är ju helt handfallen! Man FÅR inte skämma bort sin son så mycket så att han blir efterbliven som vuxen!”
Birgitta är en cool katt som inte blir störd av mina utbrott. Hon förklarade att hennes son inte alls var bortskämd:
”Då Sammy var liten brukade jag säga ’om du inte tar upp alla dina grejer från golvet på ditt rum så kastar jag dem’, och då brukade han städa.”

För att förstärka denna historias värde, berättade hon den nästa gång jag och Sam hälsade på hos svärföräldrarna. Hon lyckades också snällt nog berätta den som om min och hennes konversation aldrig hade ägt rum, som om jag inte alls hade ringt och freakat på hennes son.

Vi satt runt det mörkbetsade träbordet på uteplatsen i deras sommarstuga och njöt av grilldoft, grillmat och grillstämning. Birgitta tog tillfället i akt att hjälpa mig att uppfostra hennes son och började prata om ordning och reda rent allmänt.
”Och då Sammy var liten brukade jag säga ’om du inte tar upp alla dina grejer från golvet på ditt rum så kastar jag dem’, och då brukade han städa.”
Sam, som inte visste något om mitt och Birgittas telefonsamtal, tittade då på henne, med en rynka mellan ögonbrynen:
”Nej det gjorde jag inte. Och då jag inte gjorde något så städade du åt mig på mitt rum.”

Mammor. Allt är ert fel.

Och mamma, det är ditt fel att jag själv är så rättvisefascist (och då gäller självklart min personliga rättvisemåttstock!) att jag absolut inte kan tänka mig att göra mer än hälften. Plus att jag är så kontrollfreak att allt här hemma givetvis ska göras på mitt sätt.