Jobb på jobb

Det blev bestämt att jag skulle sluta på Salong K innan det blev bestämt att jag skulle börja jobba med härliga Hannah på Jarowskij.

Så jag hade bestämt mig för att inte jobba alls i sommar. Jag skulle leva på Sam, skriva klart min roman och vara hemmafru. (I min värld, för någon som mig, betyder detta i själva verket ”låta Sam betala när vi går ut” – vilket han redan gör – , ”jobba 50% som frilansjournalist och jobba 100% med att skriva klart min roman” – alltså jobba 150%. För om jag däremot säger att jag ska frilansa och skriva roman så innebär det att jobba ungefär 250%. Ett sätt att hejda mig själv att jobba för mycket är att låtsas att jag inte ska jobba alls.)

Jag såg fram emot en lagom halvledig sommar!

Och självklart så kommer då det där telefonsamtalet. Telefonsamtalet med drömjobbet. Bara för att man har bestämt sig att vara ledig (eller i mitt fall: ”ledig”).
Jag vet att det är ett lyxproblem att något roligt korsar ens planer, men jag blev så irriterad att jag grät. Kunde inte Hannah ha ringt i januari? Eller kanske i augusti? Nä, hon måste förstås ringa exakt just när jag hade bestämt mig för att gå på magkänslan – vilket jag har gjort alldeles för sällan på sistone.

Det är precis som med kärleken. När man har bestämt sig för att vara singel i resten av sitt liv, eftersom alla män är idioter och svin, så kommer Han.

Är det inte typiskt?