Så kom de äntligen.
Rosorna som alla kvinnor hoppas på men inte förväntar sig.
Ett dussin, med långa skaft, levererade med bud.
Döm om min förvåning när det stod ”Pappa!” på kortet.
Ska Sam bli pappa? Med vem? Inte med mig i alla fall (vad jag vet).
Sen fattade jag. Det var förstås min pappa som tagit bladet från den norrländska (och därmed pretty much stumma) munnen. Han har äntligen, efter sextinånting år i tystnad, låtit känslorna blomma (bokstavligt talat).
Rart. Om än lite konstigt.
Jag sms:ade den ömma fadern, bara för att kolla att kärleksbetygelsen verkligen var från honom.
Nej, det var den inte.
Hm.
Då fattade jag på riktigt.
Meddelandet var inte ”Pappa!”, som blomsterfirman med den risiga handstilen hade skrivit.
Det var ”Puppu!”, en barnsligt uttalad kärlekshälsning som etablerades i mina kretsar nån gång på Frida Förlag-tiden och som Sam anammat, trots att han kom in i mitt liv långt efter att FFAB-eran tagit slut.
Pappa.
Puppu.
En milsvid skillnad.