Kickis skrivklåda

I fredags var det slut mellan mig och Sam. Jag var i det där melodramatiska associationsstadiet som folk hamnar i i filmer, men som jag aldrig varit med om i verkligheten: ”Åh här står Sams parfym. Jag kommer aldrig att få känna den lukten igen. BUHUHUHU…” ”En gaffel? Sam brukade äta med gaffel. BUHUHUHUHU…” Igår…

Mina sweethearts! Ingrid och Frida har bjudit in mig på middag, medan Sissi kom hit med middag. Sms, telefonsamtal, blogghälsningar – vänner are a girl’s best friends (tätt följd av diamanter, men ändå). Sam ringde ikväll och ville prata, men hade inte så mycket att säga. Jo, en klyscha till: ”Jag behöver mer tid”. Middag:…

Sam tittade förbi. God knows why för han hade inget nytt att säga. Jo, att han ”tyckte det var jobbigt” och ”det känns konstigt”. Jag känner likadant, men samtidigt: vad hade han väntat sig? Jag var lite arg och sedan grät jag en skvätt. (Jag trodde aldrig att jag skulle få användning igen för den…

När jag vaknade hade jag fem sms från folk som bryr sig. Pappa ringde för att kolla läget och Ingrid hämtar mig strax med bilen för utflykt till Adidas outlet. Jag hoppas Sam har lika många att falla tillbaka på.

Ska jag vara helt ärlig så funkade affirmationen inget vidare.

Chips är väl en bra lunch?

Sorg är en känsla. När jag släpper den flyger den iväg.

Tja man kan ju tycka att gårdagens små bekymmer var lyxproblem. Idag fick jag veta att min sambo kanske inte alls vill vara sambo med mig, att han inte vet hur han ser på vår framtid och vad han har för känslor för mig. En åtta whisky, tack.

Nån pretto vissångare har en gång komponerat raderna ”jag vandrar omkring ett slag/detta är en dålig dag”. Idag har varit en sådan dag för mig. Även om jag förstår varför, var det värdelöst att sitta ensam i en ökentom gravkammare när alla andra är i Miami. Mina kläder får inte plats i mina garderober. Sam…