Sam tittade förbi. God knows why för han hade inget nytt att säga. Jo, att han ”tyckte det var jobbigt” och ”det känns konstigt”. Jag känner likadant, men samtidigt: vad hade han väntat sig?
Jag var lite arg och sedan grät jag en skvätt. (Jag trodde aldrig att jag skulle få användning igen för den vattenfasta mascaran jag köpte till Dianas bröllop, men den har visat sig mycket användbar.)
Sedan gick han igen, med två fulla väskor och ett par plastpåsar.
Jag visade mig vara en veritabel skattkista när det gäller klyschor. På den korta tid han var här hann jag klämma ur mig följande:
1. ”Du kan ju inte vara ihop med mig bara för att jag inte ska vara ledsen.” (martyren)
2. ”Du kan inte äta kakan och ha den kvar.” (borde vara spöstraff på den)
3. ”Du borde verkligen prata med någon.” (patroniserande)
Snart skriver jag väl en sorglig ballad också, eller kanske en dikt.
Darling, kanske en klyscha, men en verkligen, verkligen välmenad sådan – som hjälpte mig när jag trodde att mitt hjärta aldrig skulle sluta blöda:
”Det är alltid mörkast innan gryningen”.
(Är det verkligen det i naturen? Och hur mäter man det?)
Kram!