Det här var sista gången jag åker iväg ensam och skriver. Nästa gång får Sam följa med, han har lovat att vara på golfbanan hela dagarna. Det är faktiskt för jävla trist att äta middag själv varje kväll och vara ensam hela, precis hela tiden. Även om människorna i min bok blir väldigt verkliga och är med mig när jag jobbar, så försvinner de så fort jag stänger av datorn. I Sousse pratade jag bara med en enda människa, Jackie från Derbyshire. Hon var sjuksköterska, 68 år och snackade fortare än jag skriver. Hon rullade sina egna cigaretter och reser numer bara till Turkiet och Tunisien, två länder där man fortfarande får röka inomhus.
Jackie röker som en borstbindare, har varit gift fyra gånger och har rest världen runt (utom Australien, Nya Zeeland och vissa delar av Asien) med tält och cykel. Hon åkte hem samma dag som jag men hade bott på Riadh Palms i två månader (utan att bli sjuk). Hon vaknade vid tolv på dagarna och satte sig då i hotellets engelska pub. Där satt hon tills All Inclusive-baren öppnade. Hon var aldrig ute i solen och badade absolut inte. Jag tror inte hon åt heller – jag såg henne aldrig i matsalen. Vi kacklade tills baren stängde. Servitörerna stod på rad i mörkret och väntade på oss. (Lamporna släcktes långt tidigare.) ”Vi kanske ska gå nu”, sa jag. ”Jaja”, sa Jackie oberört, ”jag åker hem på söndag och jag känner dem. Var kan vi få oss en drink?”
När jag gick och la mig vid midnatt, gick hon på disco.
När kommer hon hit? Jackie alltså. Hon verkar fantastisk!
Wow alltså, hon verkar vara en skön dam =)