Igår var jag på Rickards Engfors 30-årsmiddag och fick sitta bredvid Linda Bengtzing, som ju är en av ”Floorfillers” två programledare (och Rickards ”svägerska”). Trots sin närhet till mitt favoritprogram kunde hon inte säga säkert vem/vilka det är Mario strular med. Så jag blev mycket glad över att hitta skvallret från en anonym här på bloggen. Jag hoppas bara att det stämmer, anonyma källor är ju sällan hundraprocentinga om jag säger så.
Annars var det en toppenkväll. Rickards kille var stor som ett hus. Hans väninna Sophie var galen, kallade ”Patricia” för ”Pattan” (det kanske alla gör?) och botade sin huvudvärk med en miljarrrd skakade shots. Marianne Randolph hade en jättefin Furstenberg-klänning som jag försökte byta till mig. Henne har jag inte sett sedan Bindefelds julmidddag det året jag hade ett coolt jobb och fick gå på den.
Patricia är ju fantstiskt roligt. Tänk att vissa killar faktiskt klubbar iförd endast trashiga jeansshorts. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska kännas som att vara med i YMCA-videon.
En helfestlig kväll, vilket kvittona i min superfurry svarta handväska är ett bevis på. Usch, dem tittar jag på imorgon.
Resumé ringde och undrade vad jag ska göra nu när jag inte längre har ett jobb. Ingen verkar tro på att jag inte har några planer. Alla ifrån ToppHälsas Malin Kaldo till Resumé verkar tro att jag ska börja jobba på Glamour med Charlotta. Av någon anledning blir jag otroligt provocerad av det. Jag fick lust att bara vara spydig:
”Hej hur är läget?”
”Bakis, dumpad, arbetslös och pank, tackar som frågar.”
”Vad ska du göra nu?”
”Bakisbajsa. Ska se om skiten glittrar, jag drack hundra glittershots igår.”
”Ska du börja jobba med Charlotta Flinkenberg?”
”Nej, jag ska bli manusförfattare på Bamse.”
Och så vidare.
Fast egentligen borde jag förstås ha sagt att jag ska skriva en bok. Det är ju sant. Ja, att jag ska försöka i alla fall. Bara det att det visade sig vara sjukt mycket svårare än jag trodde, så nu har jag köpt Elizabeth Georges författarhandbok ”Skriv på!”. Den kanske kan hjälpa mig.
Nej, nu ska jag nog gå och lägga mig igen. Jag råkade se mitt ansikte i en spegel och jag kan säga att jag behöver vatten och några timmars sömn till.
Sova – bra. Inte börja skriva – bra. För så länge jag inte tar tag i författande så behöver jag inte ha prestationsångest heller. Jag är så smart.
Du kan nog lita på den här anonyma källan 😉 Med tanke på att skvallret kom direkt till mig från någon väldigt nära en annan person som befunnit sig i Floorfillerhuset. TRUST ME ON THIS ONE 😉