Kickis skrivklåda

Medan Sam gjorde sitt inlagg nyss, gjorde jag… ett annat typ av inlagg. Jag gick pa hotellfoajens toa och la en san fruktansvard rokare att Charlotta hade varit stolt. Nar jag sedan insag vilken frukansvard rokrida jag hade lagt sa forsokte jag lagga.. Tja, mer (symboliska) rokridaer. Jag drog pa handtorken pa max och viftade friskt under den med en tidning, for att liksom sprida frisk luft runt i det lilla damrummet. NATURLIGTVIS oppnades dorren av en million dollar 50-arig baby som drog ett andetag, sag mig sta dar och flakta som ett gammalt segel och sa (pa italienska bruten med franska):
“Sorry. I can come back later.”
Det ar vad jag onskar mig aven.
En come back.
Sa gick det med fula ankungens besok pa svan-hotellets hemlighus.

Efter 12 timmar pa resande fot tyckte jag och Sam lite synd om oss sjalva nar vi klev iland pa Capri klockan fem i eftermiddags. Efter att ha passerat tva Prada-butiker och tre Salvatore Ferragamo-butiker (ALLVARLIGT, vem koper Ferragamo?) pa vag till hotellet tyckte vi anda att livet var helt OK. Shoppingen ar visserligen sa dyr att jag inte riktigt orkar, stan ar sa full av storogda manniskor som vi att jag inte riktigt orkar, och anda kanns det som en stor ynnest att fa vara har. Pa Capri. Mitt i stan. Med alla dyra manniskor.
Det var fantastiskt att se Quisianas egna morgonrockar pa rummet. Emblemet ar inte sa dar diskret som pa vanliga hotellmorgonrockar utan snarare ett high school track and field-lags-emblem. Stort och skrikigt. Och skitsnyggt. Pa tjotta-rullen ar det tom ett litet Quisisana-klistermarke (som jag givetvis tar med mig hem). (Morgonrockarna borde ocksa folja med hem.) (Och de fina linnehanddukarna med hotellets logga.) (Som Sam sa: “Om det inte ar fastkedjat pa ett femstjàrnigt hotell far du ta med det hem.”) Det enda jag inte vill ha med dem ar vagen. Det femstjàrniga hotellet har en VAG pa rummet. Allvarligt, om man betalar typ 300 Euro per natt, borde man inte slippa vagen?
Jag har gatt ner ett kilo sen jag vagde mig sist. Den glàdjen gick òver nar var – i ovrigt vàldigt trevliga servitòr – undrade om jag var i tredje manaden.
HAHA! Da skulle Birgitta bli glad!
Jag sa att jag bara ater mycket.

Jag sa fel. Det finns inga fordelar med att sova lite. lnte ens om man har fin sovmask. Har fatt lana Sams mobil och skriver fran Arlanda Express. Grymt coolt.

En Kerstin Florian Turkish Body Scrub och en Clarins Gentle Facial Peeling senare är jag så redo för medelhavssolen som jag kan bli. Ja, jag blir nog brun redan på flyget, så väl förberedd som jag är!
Packat har jag gjort också. Trots att jag knappt har med mig något (fem par skor inklusive flipflops och sneakers, tre handväskor inklusive strandväskan) blev väskan märkligt full. Det måste vara alla necessärers fel.
Nu ska bara Sam packa, så får vi sova. Taxin kommer om tre och en halv timme. Lite sömn är bra – då sover man gott på planet. Och så får jag ha min fina chockrosa sidensovmask med broderade “sovande ögon” som jag fick av Amalia i julklapp. Idel fördelar! På Sams sovmask står det “Mile High Club”.

Idag fick jag äta lunch med Mari på Mälarpaviljongen, ett utomhuskafé som låter mycket mer posh än det är. Men skagenröran innehöll riktiga räkor så man får inte klaga.
Resten av dagen har jag ägnat mig åt att inte drabbas av resfeber. Tricket med att inte drabbas av resfeber är att låtsas som att man inte ska resa någonstans. Så jag har inte kollat flygbiljetterna, inte kollat om passet gått ut, inte packat och inte räknat så att jag har linser för tre veckor. Sams mamma Birgitta ringer nog ändå snart och kollar så att vi har kommit ihåg allt viktigt… Hon tvivlar nämligen på att hennes 41-åriga son med 150 resdagar om året tänker på sådana där komplexa saker som att ta med sig passet. Mammor funkar visst så.
Imorgon klockan sju går planet (och innan dess har jag nog packat). Rom-Neapel-Capri blir första resrutten. Vi ska bo på Grand Hotel Quisisana.
Perfekt för någon som är så torsk på flådiga hotell som jag. Per Hagman berättade i sin (mer eller mindre?) själviografiska roman “Att komma hem ska vara en schlager” att han drack drinkar på Quisisanas terrass. Det ska jag också göra. Egentligen vill jag bara bo där för att ha nära till drink-terrassen. Låt rosévinet flöda!
Förutom hotellet ser jag fram emot att jobba på brännan. Det ska visst bli sol.
Apropå sol så var jag på ansiktsbehandling hos Dermalogica (världens bästa hudvårdsmärke!) i veckan och fick veta att jag hade “utvidgade kapillärer” på kinderna. Måste man inte vara 80 år och alkoholist för att få såna? Detta är mitt straff för alla sena nätter på krogen och alla gånger jag har sagt “bara ett glas till…” Som tur var går förstås allt att fixa med rätta produkterna, så jag är nu stolt ägare av ett Dermalogica Sun Protector-kit. Nu kommer alla porer att krympa, alla finnar att försvinna, vecken i pannan att slätas ut och no more utvidgade kapillärer. Tack gode Gud för dyra krämer!
Och de ska jag komma ihåg att packa ner. När jag kommer att packa. Om några timmar. Typ.
Vi ses i Italien!