Kickis skrivklåda

Den här kan jag inte riktigt bedöma om den är lätt eller svår. Jag tog den, i alla fall, så den är inte supersvår. Tänk på att det är filmtiteln du ska gissa på, inte karaktären.

“Gissa filmen 1″ var svår, och dessutom en dubbelfråga. Så jag tänkte ta en enklare nu.

Den här kan du inte missa!

Jag tänkte lägga upp bilder från lördagens fest på temat “Min favoritfilm”, där alla gäster kom klädda som någon ur sin favoritfilm. För att öka spänningen så säger jag inte vilken filmkaraktär respektive person är. Det är fritt fram att gissa i kommentarsfältet!
Om någon gissning är extra bra så kanske jag till och med kan tänka mig att dela ut ett litet pris. Gissningsleken/-tävlingen pågår hela veckan.

Två olika filmer, en till vänster, en till höger.

Stilstudie av filmen till vänster.

Kom igen, vilka filmer kan detta vara? Du måste gissa på båda!

Kusiner på Sturehof.

Då det var smäckfullt på både Sturehof och Riche, åt vi efter en drink på Sturehof på Le Bar Rouge i Gamla stan. Jag blev lika nöjd som sist jag var där, och både Peder och Sam var tipptoppnöjda också. Jag åt ryggbiff med beasås, som var det smaskigaste jag har varit med om (skirat smör är fusk, men den hjälps inte när den söta kolasmaken är så inihelvete delikat).

Peder åt en grillad tonfisk nicoise och Sam smaskade i sig moules marinière (som egentligen var en moules frites, för den serverades med pommes). Men bäst var ändå min förrätt, grillad sparris med en variant av hollandaisesås och parmesanflan. Yay!

Le Bar är en ny favorit! Kanske bättre än Teatergrillen…

Tre extraplus till: Supertrevlig (på ett sjyst kompisaktigt sätt) personal, proffsiga vintips och fenomenala drinkar.

I onsdags kom som sagt Sams kusin Peder, och jag och Sam tar vårt guideansvar på största allvar. På kvällen hängde vi på vår bästa restaurant Ethiostar, på Clas på hörnet, Storstad och ölpuben Doors. Temat var, som kanske synes, Vasastan.

Finfina kusiner.

Igår var det Söder. Först drink på Gondolen, sedan middag på vitlökshaket Garlic&shots. Där blev det också shots. Sedan blev vi nekade inträdde på Kellys, av alla syltor, och gick till Snaps. På Snaps kom jag ihåg varför jag inte så ofta går ut på Söder: det låg uppkräkta räkor i handfatet på handikapptoan, ölen smakade skit och Sam satte sig i en soffa bakom vilken någon hade spytt. Trots detta försökte dörrvakterna hävda att jag var för full och borde gå hem, vilket jag givetvis inte var och inte borde eftersom det var tio minuter kvar tills stängningsdags, och vi lyckades klamra oss fast där till klockan 03.00.

20 minuter innan vakterna försökte antyda att jag var otillbörligt berusad.

Just nu ska jag gå och handla toapapper, Sam ska bädda sängen och Peder, den spänstige jäveln, är ute och springer.

Ikväll? Stureplan, förstås. Vi ses på Riche, Spymlan, Sturehof eller något annat!

Jag älskar dåliga romantiska komedier. Jag älskar dåliga romantiska filmer, som inte ens är roliga. Jag älskar filmer där folk kan dansa. Jag älskar också dåliga tv-serie där folk har snygga kläder och gör romantiska saker, alternativt har problem med romantiken. Man kan till exempel se Gossip Girl, eller så kan man se Cashmere Mafia. Eller så kan man se Lipstick Jungle.
Den senare är bra av många skäl och här är ett av dem:

Sånt kan man tänka på när vädret är tråkigt.

Uppdatering: Min nya bänkgranne Jenny har också lagt märke till honom. På hennes blogg finns en liten film att titta på också, för dig som föredrar rörliga män media. 

En annan person som har gjort ett nålstick för mycket är Catherine Zeta-Jones. Zeta-Jones panna har visserligen aldrig rört sig, men i “No reservations” har också resten av hennes ansikte stelnat i en evig dödsmask.
Självklart syns även detta bäst när hon pratar eller försöker visa känslor, alltså i filmen snarare än på stillbilder, men kolla ändå hur hennes ansikte ser ut när hon är riktigt, riktigt upprörd:

“Dumma dig, gör inte om det” eller “Du får sparken, I fucking hate you”?

I Nicole Kidmans fall tror jag att brytpunkten för “för opererad” kommer att bli Australia, där hon spelar mot Hugh Jackman (me like). Jag har bara sett trailern, men det är något fel med hennes mun. Hon har fler läppar än andra människor.

Det syns inte heller så mycket här som när hon pratar. Det finns flera vimmelbilder från samma tid som inspelningarna av denna film där Nicole ser ut att ha “dubbla” läppar när hon ler och pratar. Restylane mishap.

Häromdagen hade jag regnmys och såg dåliga romantiska komedier, en av mina favorithobbyer, faktiskt. Sämst denna vecka var “I could never be your woman” med Michelle Pfeiffer och Paul Rudd i en typ av Ally McBeal-inspirerad Mrs Robinson. (Den 50-åriga Pfeiffer spelar en 40-åring som faller för en 29-åring, spelad av 39-åriga Rudd).

Det sämsta var inte handlingen utan Pfeiffers ansikte, en freakshow i sig själv. Nu är hon så opererad att till exempel ögonen ser ut att ha hamnat för långt ut från varandra.

Alla i Hollywood opererar sig, eller injicerar i varje fall, det vet jag. Och i många filmer tänker jag “hennes panna rör sig inte så mycket som den borde, men det är klart, det kan ju vara naturligt, eller så har hon kanske dyra hudcrèmer”. Men till slut kommer skådespelerskorna till en punkt när de passerar gränsen för kan-passera-som-naturliga och blir istället desperat-åldersnoja-snart-är-jag-Melanie-Griffith-skrämmande. I Michelle Pfeiffers fall är det i “I could never be your woman”. Se bilden ovan, men det syns inte så mycket på stillbilder som i själva filmen.

Min helg har dominerats av en 40-årsfest i Dyvik utanför Åkersberga. Maria Grönlund fyllde och vi åt hemgjord kebab. Födelsedagsbarnets man driver nämligen den mycket användbara sajten Grillguiden.se så han kan det här med gott kött. Kebabspetten var gjorde på tunt skivad fläskkarré som var marinerat i vinäger och kryddor och uppträdda på spett, så det såg ut prexis som i kebabkiosken men smakade förstås bättre.
Sedan blev det dans i det gigantiska partytältet.

Alla hade jättekul utom födelsedagsbarnets dotter som fick sova hos farmor (på inbjudan stod “barnfritt efter 21″ och det gällde tufft nog också husets eget barn). Evelina, 7 år, är tydligen mycket imponerad av min skosamling så hon hade helst velat att jag och Sam skulle tills hon kom hem dagen efter festen, men det hann vi inte. Jag var nämligen tvungen att åka hem och jobba lite, för jag skulle få ändringar i en intervju från en person, men den personen höll inte ord så det fanns inget i min mail igår kväll. Jag åkte hem i onödan. Så är det att vara frilans. Det är mycket i mitt jobb man inte behöver vara avundsjuk på.

Men vi bestämde att vi ska se Kung-Fu Panda tillsammans ikväll. Då kan jag och Evelina snacka skor då.