Kickis skrivklåda

Klänning Rodebjer, väska Ebay.

Fast jag kan om jag vill. Nu ska jag på balett! Research till nästa bok serru. (Bra med foton. Ser att jag behöver lite bronzer.)

Chockrosa, säger Lancôme.

Lancômes vårkollektion går i svart och chockrosa. Mycket 80-tal fast med modern approach. Från Lancôme ska du hålla koll på La Laque Fever, ett helt nytt läppglans med väldigt bra glans som samtidigt sitter länge.

“Titta in i kameran, dumskalle!”

Vid lunch idag gick Nicke hem till husse. Husse jobbar natt, så Nicke behöver lite extra sällskap ibland. Någon att mäta krafterna mot, någon att brottas med. Nickes dygn hos oss såg ut ungefär så här:

11.40. Husse har gått, Sam har gått. Kvar är bara en tjej, och tjejer kan man bestämma över, det vet ju alla. Stor brottningsmatch över om hundens plats är i knät på personen som jobbar vid skrivbordet, eller på golvet. Personen som vanligtvis jobbar vid skrivbordet får istället jobba lite på golvet. Får rivsår på armarna.
12.30. Ska vi säga oavgjort?
13.00 Hunden har långtråkigt och lägger en bajskorv på parketten.
13.10. Hunden lyssnar inte på kommando när det ringer på dörren och måste hållas tillbaka med våld när grannen kommer för snicksnack.
13.30. Sam kommer hem. Hunden lyssnar på kommando och hälsar inte förrän tillåtelse givits. Vi börjar få ordning på hierarkin. Men vänta! Hunden har nu fått ny person att brottas med! Lång kamp som sträcker sig under hela lunchen. Lunchen intas nämligen vid tv-bordet som är i lagom hundhöjd. Hunden tror följaktligen att maten är hans. Människorna håller inte med. Människorna vinner.
15.00. Hunden på promenad. Är så i gasen att han likt en slädhund lägger en klutt i galopp. Busar med snygg tjej i parken, vägrar sitta fot, stannar fint vid rödljus, lyssnar med halvt öra.
15.30. Mat. Sitter fint tills någon säger “varsågod”. Människorna har upptäckt att bästa sättet att få ordning är att ignorera hund när hund är jobbig. Då vill hund vara snäll.
19.30. Ny promenad. Drar inte i kopplet. Vill gärna äta upp mycket liten hund men sitter till slut snällt och ignorerar råttan.
21.30. Middag i tv-soffan. Hunden klarar av att inte lägga huvudet på bordet men vill gärna bråka och ha uppmärksamhet, trots att människorna försöker ignorera. Stor maktkamp. Hund lugnar ner sig.
23.30. Kisspromenad. Lugn och fin. Uppför sig som en exemplarisk och lydig hund under kvällen, natten och morgonen.

07.15. Morgontoalett på Sveavägen.
10.30. Långpromenad där “vänta” och “sitt” fungerar fint, men “fot” verkar vara ett helt okänt ord.
11.00. Får tuggben som räcker tills husse kommer.

Det enda jag inte tycker jag förstår, är varför han prompt ska nosa mig i röven. Så långt upp det bara går.
“Bajs är kul om man är hund”, sa Sam.
“Men han gör ju inte så på dig”, sa jag.
“Men jag är ju bättre på att torka mig.”

Aha.

Pappa backar ut skotern.

Under jullovet var jag i pappas hemby Juktån och körde skoter. I hela mitt liv har jag kört en typ tvåhästars kajak på skidor, en skitliten skoter som man kan svänga med kroppstyngden. Jag skojar inte: Du kan göra ett lappkast med den om du bara lutar dig nog långt bakåt.

Nu har pappa köpt en ny tuff, stark, snabb skoter som man dels inte kan köra med kroppstyngd, dels inte vända på en femöring. Fast det fattade inte jag, utan tog den på en jungfrutur. Överallt utom på den tänkta vägen.

Än slank jag hit, än slank jag dit, och till slut slank jag utför en snökant ned på en lägda. Den syns i bakgrunden på bilden ovan. Prästens lilla kråka råkade nämligen hamna utanför vägen och blev skiträdd för att köra fast, för det var ett stort problem med gamm’skotern, som körde fast så fort det var mer än fem centimeter snö. Så jag gasade utan helvete, kom upp på vägen och passerade den, och hamnade följaktligen på andra sidan vägen, vilket råkade vara först en plogkant och sedan ett fritt fall på någon meter.

Lyckligtvis landade jag och den skräckslagna Sam, som råkade sitta bakom mig, i 70 centimeter mjuksnö. När vi hade konstaterat att vi inte var skadade och skotern hel (tror vi) så var det hela en ganska skojig bergådalbana. Jag visste inte ens själv att jag kunde köra trick-skoter.

Idag kom en bild på mail från pappa. “Jag och mamma var i Juktån idag. Vi såg en massa djurspår.”

Bilden heter “Spår efter vilt… körande”.

Nicke är stor som ett hus.

För övrigt har jag ett tassavtryck i ansiktet efter att ha varit ute med Nicke, som verkar tro att “fot” betyder “hoppa upp så högt du kan på den som är i andra änden av kopplet”.

I rättvisans namn vill jag tillägga att han kan “sitt”, “sitt kvar” och “hit”, samt “ligg” om man har godis i näven. Han kan också gå utan att dra i kopplet. Däremot kan han inte fot, och det är han som tar täten vid promenader (tvärt emot Cesar Milans rekommendationer). Jag vet inte hur mycket man ska dressera andras hundar, och han är trots allt bara unghund än, men jag tror att den här hunden skulle kunna lära sig gå fort ganska enkelt. Det tog honom till exempel en minut att själv lära sig att öppna skjutdörrarna till vardagsrummet.

Om en hund nosar en i skrevet/myntinkastet (beroende på om fram- eller baksidan är närmast) med en frenesi som gränsar till besatthet, är det ett tecken på att man duschade slarvigt imorse?

Inte Nicke men Zigge.

Idag är jag och Sam hundvakter till Lars brorsas schäfer Nicke, 10 månader, 40 kilo. Nicke är i trotsåldern. Jag och Nicke har just ägnat 40 minuter åt att diskutera vem som egentligen bestämmer. Jag är helt svettig. Jag tror att jag vann, men jag vet inte säkert.

Jag ska visa bild på honom här så fort han lugnat ner sig och accepterat nyordningen med en kvinna på bestämmandepost. Nicke är inte van vid det, den enda kvinna som brukar ha hand om honom är Lars mamma, och hon låter honom göra som han vill, springa lös på gården och bli en allmän vildhund. Sånt håller inte jag på med. Även om jag allra helst bara vill ge honom kakor och älgstek och rostbiff, så han blir glad och tjock, så jobbar jag på disciplinen här hemma just nu.

Om du, som jag, gillar hundar kan du titta på Zigge och andra nykomlingar på Hundstallet här.

Kan inte blogga mer, måste gå och ryta ett “sluta äta upp mitt smink” och “släpp posten”.

Kvällens värdpar: Ulf Stenberg, Susanne Torsson.

Glöm guitar hero. Här kör vi på riktigt.

Calle Stjernlöf.

Tessan till höger. Jag hade guldbollen. 

Vilket blev väldigt piffigt när jag skulle ut på Skeppsbron och kolla fyrverkerierna och tog på mig varma kläder…

Kl 23.55. Jag och Uffe på väg ut.

Susse och Snygg-Niklas, sångare i Fantastic Four.

Gott nytt år, allihop!

Han är bra, den där Sam.

Uffe och Susse är så fina.

Gott nytt år!

Lulu Guinness-tofflor, stor sameslöjdrar skål, Botkier-plånbok, balansplatta, Svenska Akademiens ordlista, Le Creuset-gryta, Åse av Denise Rudberg.

Jag är lite noga med julklappar. De är viktiga. Jag försöker ge bort bra saker och jag blir väldigt glad när jag får bra saker. Jag tycker det är svårt att ge julklappar, det är svårt att inte bara ge bort saker man vill ha själv. Eller saker man själv vill att mottagaren ska ha. Fast det ligger ju i klapparnas natur att en stor del av givaren själv projiceras i paketinnehållen; det hör till.

Folk säger att när man får barn, får man själv färre julklappar i takt med att klapphögen till barnet ökar. Jag säger redan nu: Vänner, när jag får barn kan ni skita i klappar till knodden de fem första åren, se till att jag får massor av underbara, onödiga, roliga grejer istället. Ungen fattar ju ändå ingenting i den åldern.

I år fick jag massor av bra saker! Inte bara dem på bilden ovan utan även saker som inte gör sig lika bra eller får plats på bild: Le Creuset-grytan kom med två ugnsformar, åtta suffléformar och fem kokspadar i samma fina röda färg. Biljetter till Bounce, presentkort på manikyr, en målarkurs, biobiljetter, gott Amarone-vin, hemlagad senap, ny slickepott. Bland annat!

Önskelistor är det bästa som finns. Man blir ju alltid glad när man får något från sin önskelista!

Årets julklapp 2008: Kicki och Sam.

Innan jag berättar om alla mina fina julklappar, tänkte jag bara visa Årets julklapp. Inte nog med att jag och Sam gav bort tre ex av denna bild, vi fick också en.

Som Sam sa: “Man får aldrig nog av sig själv.”

Du kan också lägga märke till hur jag ser ut sminkad respektive osminkad.