Efter att ha tagit en och två och fem stärkande glas rosé med kollegor igår kväll och tagit del av deras bästa krigshistorier med omöjliga intervjusituationer, känns det bättre idag.
Nu är jag mest arg för att inte kunna visa sanningen, att inte kunna exponera intervjupersonens hittills väl dolda sämre sidor. Jag kan låta dem märkas lite försiktigt, men det vore oproffsigt att låta hela intervjun domineras av min bild. Lite som att ”jag, du kanske var arrogant, men jag fick sista ordet, haha, pilutta dig”. Så gör man inte.