Har tillbringat kvällen med Hannah Graaf, som jag träffade via vår gemensamma vän Rickard Engfors. Vilken fantastiskt trevlig kvinna! Mänskan är ett under i dualiteter: märks men tar inte plats; dåligt självförtroende men förstår ändå att hon klarar många svåra saker; fåfäng och jordnära; gillar yta men ser ner på ytlighet.
Omöjlig att placera på ett spännande sätt.
Efter att vi tog den här bilden (och tittade på den), skakade Hannah på huvvet och sa:
”Är det nåt jag har lärt mig så är det att det är bättre att titta in i kameran lite underifrån.”
Så jag försökte:
Efter det här var det min tur att tala, och jag sa att jag skulle försöka inte se så korkad ut. (Lägg märke till monstret i bakgrunden. Det är Nemo. Så nu har du hittat Nemo.)
Och det var väl nånstans efter den här bilden:
… som vi bestämde att det nog inte blev bättre än så här för min del.
Jag menar, när allt kommer omkring är det inte jag som är modell.
Och för övrigt tycker jag att det är larvigt med en jämn ansiktsfärg.