Efter Lars Wallin-minglet med Hannah, skulle vi träffa hennes väninnor på Riche. Som, precis som vanligt, var knökfullt av afterworkande karriärister. Man svajar när man står rakt upp och ner, eftersom alla förbipasserande knuffar till en, så trångt är det. Enda gången Riche är drägligt nu för tiden är på lunchen. Så jag satte mig på t-banan för att åka hem till en pizza och ”Let’s Dance”.
Men när jag kom till Slussen ringde Frida. Hon och Christofer, Daniel och Victoria, Fredrik och Johanna, Henke Lundin, Micke Svensson, Henrik Bastin och några andra satt på Kung Carl, det vore jättetrevligt om jag kom dit och tog en drink, bara.
Jag resonerade lite med mig själv. Egentligen ville jag hem, jag har fortfarande inte hämtat mig efter Paris, men det var fredag, sällskapet lät trevligt och pizza är inte så gott…
Drinken blev till slut en trerätters på Ulla Winblad, ett ställe jag aldrig har ätit på trots att jag många gånger tänkt att jag borde. Tyvärr tyckte jag nästan att vinerna var godare än maten. Jag reagerade speciellt på att köttbullarna var för fint malda, de kändes nästan ”färdigtuggade”, men den övriga maten – förrätten med tonfisk och hälleflundra i synnerhet – var helt klart värda pengarna.
Jag är mycket nöjd att jag segrade över tv-soffan och tog mig ut överhuvudtaget. Jag är mindre stolt över att jag åkte hem ungefär först, vid elvatiden, men skyller på att jag fortfarande känner av sviterna efter Paris.
Ehe. Har man inte hört den förr? Jag börjar låta som en skiva som har hakat upp sig. Varför kan jag bara inte erkänna att jag har passerat 30 och ibland måste sova på nätterna?