Inför Sams hemkomst hade jag, som den goda hemmafru jag är, inte bara plockat undan, köpt hans favoritfil, lagat mat och diskat, jag hade dessutom köpt middag till idag så att vi inte skulle behöva köra ”Vad ska vi äta till middag?”-”Jag vet inte, vad tycker du?”-”Jag vet inte, vad tycker du?”-rutinen: Lammfärs (till biffar) och halloumi. (Nästan färdiglagat!)
När vi sedan Sam var halvvägs inne i matlagningen (medan jag diskade – en snygg jag-förstår-att-du-har-jetlag-gest från min sida eftersom det verkligen inte var min tur) kom jag på att vi hade tvättid. Sam såg ut som ett åskmoln:
”Ska vi laga mat och tvätta på samma kväll?”
”Men… Det är ju du som har bestämt tvättiden. Och vi måste ju äta.”
”Måste vi äta så krånglig mat?”
”Men Sam, vad är det som är krångligt? Köttfärsbiffar?”
”Ja, när vi tvättar.”
Snacka om att män inte har någon simultankapacitet.