Med anledning av föregående inlägg, vill jag ta en minut och fundera över mina träningsvanor.
Uppenbarligen blir det måttligt med basket i vår. När endast tre personer kommer på träning, känns det som att jag måste börja titta på alternativ. Och att, som i torsdags, ersätta basketen med något så fjantigt som en powerwalk är inte ett alternativ för mig. När jag cirkulerade Årsta, markerade min kropp att detta är fel träningsform för mig. Jag längtade efter att få springa, istället för att gå, jag kunde nästan inte hålla mig (men det var snorhalt, så löpning var uteslutet). Jag blev inte svettig, inte anfådd, inte trött i kroppen, trots att jag gick så fort jag kunde utan att halka omkull. Jag blev utmattad, men bara i huvudet. Armarna ville inte hänga nedåt, de ville vevas runt.
I ett avsnitt av ”Vänner” ska Rachel och Phoebe jogga tillsammans i Central Park. Rachel gör stora ögon när Phoebe likt ett barn börjar tokkuta på maxhastighet, medan hon vevar runt armarna i stora cirklar. ”Det är mycket roligare att springa så”, säger Phoebe.
Jag håller med. Det är inte skoj att powerwalka, det är så otroligt variationsfattigt, jag vill ha något mer intensivt. Ska jag springa ska det ju helst vara intervallöpning.
Powerwalk kanske är bra fettförbränning men det är sjukt tråkigt.
Så nu har jag tvingat Ingrid att låna nyckeln till husets pingisrum (eller heter det bordtennis eller pingpong?) och ikväll är det turnering.
Jag har köpt ett nytt racket. Med fodral och tre bollar. Och en racketrengöring. Inte för att jag vet vad jag ska göra med den men det känns profffsigt.
Hälsningar,
Lilläpplet