Det finns för få John McEnroes i Sverige. De svenska idrottarna är okarismatiska, personlighetsbefriade och tråkiga. Jag såg just TV4:s program om präktot Carolina Klüft (som förra veckan rev bort sponsorloggan Expressen från sina tävlingskläder efter att Mats Olsson elakt och vitsigt skrivit att ”Carolina Klüfts svåraste skada heter Patrik Kristiansson”).
Sammanfattning av ”Carros” uttalanden i programmet (alla med totalt jämn och kontrollerad betoning):
”Jag försöker bara vara mig själv.”
”Det är klart att jag också har dåliga dagar.”
”Det är klart jag blir arg, till exempel när någon kliver över gränsen eller när någon journalist skriver något som inte är sant.”
”Jag vet vem jag är och alla mina nära och kära vet vem jag är.”
”När jag blir ledsen försöker jag tänka på hur roligt jag tycker att det är att tävla och träna.”
”Det är klart jag blir ledsen när någon skriver något som inte är sant men jag försöker skaka av mig det.”
Varsågod: Carolina Klüsch, Sveriges mest förutsägbara intervjuoffer.
Patrik Sjöberg, kom tillbaka! Det gör inget att du röker och har mer hockeyfrilla än Robert Wells! Sverige behöver en idrottstjärna med stark personlighet! Eller bara personlighet över huvud taget.
Just nu är det ju roligare än prata om sportjournalister än om idrottsstjärnor, vilket är sorgligt.
Peter Antoine om Patrik Ekwall i dagens Aftonbladet:
”Ekwall är så jävla dryg och har betett sig så illa att han förtjänar kritik. Han är dessutom en dålig journalist. Nej, han borde hålla käften. (…) Det går inte bara att se bra ut i rutan. Han är en jävla kärring, ursäkta uttrycket. Det är hårda ord men jag står för dem.”
Ekwalls coola svar:
”Om det kommer från honom (Antoine) tar jag det som en komplimang. I övrigt har jag absolut inga kommentarer.”