Igår var det försommar i Stockholm. Nästan Greklands-varmt på dagen, definitivt Greklands-varmt på natten.
Vi höll salong på SalongK.se och gästtalare var igår Alexandra Charles. Hon berättade om när hon drev klubben Alexandra, som var en av Stockholms hetaste under 20 år, och sedan hur hon slog om och grundade lobbyverksamheten 1,6miljonersklubben, som driver frågor kring kvinnors hälsa.
Vilken kvinna! Och vilken talare! Varje gång någon av de närvarande herrarna försökte avbryta henne med sitt ego eller med inkommande mobilsamtal, höjde hon bara rösten utan att en enda gång göra det demonstrativt. Hon inkluderade dem som hon definierade som gruppledare i sitt talande. Hon möttes alla blickar och fick alla att känna sig adresserade. Och så fort någon hade en fråga eller en invändning, bekräftade hon dem utan att sedan nödvändigtvis hålla med dem. Hon var ett socialt geni som fick alla att känna sig sedda. Inte konstigt att Alexandras var så jäkla poppis.
Efter salongandet var jag lagom lullig. Sam kom in och gästspelade på slutet när salongen var i upplösning och vi bestämde oss för att vi skulle gå nånstans och äta. Det var sommarvarmt, åtminstone försommarvarmt, och då vill man ju inte gå hem.
Vi gick till Sturehof och alla uteserveringar vi passerade på vägen var proppfulla. Det är tydligt att svensken har längtat efter sommaren! Sturehof var också proppfullt även inuti och jag kom på genidraget att gå till Kung Carl. Där finns det ju alltid plats trots att det ligger bara stenkastet från Stureplan, och deras husmanskost är det inget fel på!
Jag hade rätt på båda punkterna.
Min hummersoppa var god, min toast med kalixlöjrom excellent. Sam åt ett jättegott grillspett med olika smör och såser till, och potatisarna var örtkokta och verkligen smakrika utöver det vanliga.
Just när vi inte kunde bli nöjdare, frågade världens bästa servitris Didi om vi kanske ville äta desserter på takterassen. Skojar du! Solnedgång över takåsarna! Försommarkväll! Klart vi ville!
Där blev vi sittade till stängningsdags med vin och whisky och fleecefiltar. Ibland känner man livet i sig, som Madicken brukar säga.