Idag träffade jag en kollega, som jag länge länge har pratat om att jobba ihop med på något sätt. Han är av den där söndra/härska-typen, som luktar sig till svagheter och vägrar att befatta sig med dem. Blottar du strupen så hugger han inte, men han går därifrån och är fortsättningsvis ointresserad.
Vår relation är väldigt intressant. För för att hålla mig intressant för honom måste jag sticka honom lite ibland emellanåt, och diskret. Han kan bli ganska kaxig, och när han blir kaxig måste jag trycka ner honom, och då med något mer raffinerat än ”sluta vara kaxig”. En påminnelse om refusering, ett jobb han inte fick, eller hint om något annat som kan tänkas sticka hål på ballongegot. Ordningen återställd och han blir lugn igen.
Så jävla tråkigt att man ska behöva hela tiden gruffa och morra och visa tänderna för att hålla ordning på ordningen i flocken, och i förlängningen för att hålla ihop flocken.
Det påminner mig väldigt mycket om vargarna.
Det påminner mig också väldigt mycket om mitt sista riktigt dåliga förhållande.