När jag tittar på delar av min egen och andras släkt, verkar det väldigt jobbigt att ha blodsband. Man kan bli osams om allt från sina föräldrar till mark. Ibland bråkar man inte ens om det man bråkar om, man bråkar indirekt om något som hände för tjugo år sedan (att någon ignorerade ens önskning), eller något irritationsmoment som har funnit jämt men som man har varit för feg för att ta upp tidigare (till exempel att någon bestämmer mer och någon mindre – klassiskt syskonbråk).
Därför tror jag att min och mitt kusinbarn Andreas har den perfekta låtsassyskonrelationen. Ingen av oss har några andra syskon, men då det bara skiljer två år mellan oss har vi umgåtts väldigt mycket under uppväxten. Sommarlov, jullov, alla andra lov har vi ofta tillbringat tillsammans. Jag vet inte hur det är att ha ”riktiga” syskon, men jag tror att de liksom vi har den där känslan av att man alltid finns för varandra no matter what. Man har en unik närhet och en samhörighet.
Samtidigt har jag och Andreas varsin familj. Vi kommer aldrig att bråka om hur våra föräldrar ska ha det på ålderns höst, för han har sina och jag har mina. Vi kommer aldrig att bråka om arv, för vi har inga gemensamma sådana. (Frågan är om vi har något att ärva överhuvudtaget…)
Vi har syskonfördelarna utan nackdelarna.
I helgen är göteborgsbaserade Andreas i Stockholm på besök. I fredags käkade jag, han och Sam middag på Riche. (Så jävla gott! Inga svaga punkter på någon av de sex rätterna vi tryckte i oss. Riche är mitt nya favoritställe!) Min lilla (190 cm) släkting stack iväg på Solidaritet med en J. Sedan dess syntes han till mycket litet under helgen.
Min lilla Andreas har blivit stor! Jag kunde inte vara stoltare.