Pratade med Sam i telefon ikväll. Han skrattade. Jag är visserligen extremt känslig för sinnesstämningar och kan därför uppfatta korta stunder som långa, men jag kommer inte ihåg att han har skrattat – med hjärtat – sedan förrförra gången han var hemma. Få se, det blir, hm, fem veckor sedan, typ.
Så kan man ju inte ha det.
Är det så han mår så kan han faktiskt inte vara ihop med mig. Och det säger jag inte för att vara martyr eller ädel (även om jag får en rörd tår i ögat när jag tänker på vad jag egentligen säger). Jag säger det för att jag inte vill att han ska må så.
Och jag vill inte heller att jag ska må så som jag gör när han mår som han har gjort sedan han skrattade senast.
Är det här också en klyscha förresten?