Pappa backar ut skotern.
Under jullovet var jag i pappas hemby Juktån och körde skoter. I hela mitt liv har jag kört en typ tvåhästars kajak på skidor, en skitliten skoter som man kan svänga med kroppstyngden. Jag skojar inte: Du kan göra ett lappkast med den om du bara lutar dig nog långt bakåt.
Nu har pappa köpt en ny tuff, stark, snabb skoter som man dels inte kan köra med kroppstyngd, dels inte vända på en femöring. Fast det fattade inte jag, utan tog den på en jungfrutur. Överallt utom på den tänkta vägen.
Än slank jag hit, än slank jag dit, och till slut slank jag utför en snökant ned på en lägda. Den syns i bakgrunden på bilden ovan. Prästens lilla kråka råkade nämligen hamna utanför vägen och blev skiträdd för att köra fast, för det var ett stort problem med gamm’skotern, som körde fast så fort det var mer än fem centimeter snö. Så jag gasade utan helvete, kom upp på vägen och passerade den, och hamnade följaktligen på andra sidan vägen, vilket råkade vara först en plogkant och sedan ett fritt fall på någon meter.
Lyckligtvis landade jag och den skräckslagna Sam, som råkade sitta bakom mig, i 70 centimeter mjuksnö. När vi hade konstaterat att vi inte var skadade och skotern hel (tror vi) så var det hela en ganska skojig bergådalbana. Jag visste inte ens själv att jag kunde köra trick-skoter.
Idag kom en bild på mail från pappa. ”Jag och mamma var i Juktån idag. Vi såg en massa djurspår.”
Bilden heter ”Spår efter vilt… körande”.