Ammi skrattade gott igår när jag berättade om Sams och min diskussion om vad vi egentligen skulle göra i NYC. Märk väl att den här diskussionen utspelade sig när Sam fortfarande var sur på mig, strax efter han kallade mig shopaholic:
Sam: ”Jag skulle vilja se frihetsgudinnan men det vill väl förstås inte du…”
Kicki: ”Nej, hu! Står där och trängas med en massa turister.”
Sam: ”Men det är ju en sån sak man bör se.”
Kicki: ”Jag har sett den massor av gånger – på tv.”
Sam: ”Vad ska du göra idag då?”
Kicki: ”Shoppa.”
Sam: ”Hur kan du shoppa och shoppa och shoppa? Blir du aldrig trött på det?”
Kicki: ”En anledning att jag ville åka till New York överhuvudtaget var för att shoppa. Det är därför jag är här, fattaruväl.”
Sam: ”Vart ska du gå idag då?”
Kicki: ”Manolo Blahnik.”
Sam: ”Men att åka till New York utan att se frihetsgudinnan…”
Kicki: ”Kära du, för mig är Manolo Blahnik frihetsgudinnan.”
Jag är inte shopaholic. Jag har bara ett lika stort intresse av designerskor som andra har av franska importerade statyer. Det handlar om intresse och prioriteringar. Är det ena verkligen bättre eller sämre än det andra?