Shit vad veckan gick fort. Snart ska jag åka hem till Stockholm, amelia och lilla lägenheten. Känns inte alls roligt. Sam ska till Burlington/Boston och San José i två veckor, dessutom, så jag får lida på egen hand därhemma. Förhoppningsvis leder det till något bra jobbmässigt för honom. Det kan han verkligen behöva. Just nu är vi tillbaka på vårens tankegångar om att vi kanske måste flytta till USA. Sam verkar inte kunna hitta ett bra jobb någon annan stans. Trist.
Des, Mari och Frida ska till Paris nästa helg! Lyllos! Roligt för dem, tråkigt att de inte har frågat mig. Jag antar att de tyckte att jag har fyllt min resekvot för i sommar. De måste absolut dricka choklad på Lauderée i alla fall!
Och Amalia ska få åka till Spanien.
Jag önskar att jag också hade min semester kvar.
De här veckorna har varit för mycket flängande för mig. Det är inte förrän här i Miami jag har börjat kunna koppla av. Och som ett brev på posten kom munsåret, som hann bli stort som en amerikansk cocktail innan jag fattade vad det var och började smörja på mirakelkräm. Som gick ut oktober 2004, upptäckte jag sedan. Nu är hela mitt ansikte ett munsår.
Roligt är också att Ingrid är tillbaka från de döda! Hon har hört av sig och vill träffas. Henne har jag inte hört ett ljud från sedan påsk ungefär. Det där jobbet verkar ta knäcken på henne. Hon måste verkligen byta jobb. Men jag förstår att det samtidigt är svårt när hon är så bra på det – sista kongressen verkar ju ha varit värsta succén. Det är klart, hon skulle ju förstås vara lika bra på ett annat företag.
Igår fick vi äta middag på jazzcaféet Van Dyke Café. Jag åt ravioli och höll på att somna med näsan i tomatsåsen – klockan var ju över nio på kvällen. Dessutom hade jag gjort ett hårt fyratimmarspass på stranden på dagen och gått de sexton kvarteren till Lincoln Rd, där alla restauranger ligger. Via ett par Moschino-skor som jag inte köpte men väl har memorerat och kanske ska återbesöka, och via Barneys Co-op, där jag köpte ett Diptyque-ljus, eftersom jag råkade ge det förra till MJ. Där klappade jag lite på en grå Botkier-väska. Eftersom jag fyller år snart, har jag försökt träna Sam i att säga ”Botkier”. Han kommer inte närmare än ”Bricanyl”.
Idag ska vi hyra bil och åka till outleten Sawgrass Mills och blir det inga fynd där, kanske jag får återbesöka Moschino-skorna. De var chip’n chic och dessutom på rea så de kostar inte så mycket mer än ett Diptyque-ljus. Vädret är soligt och molnigt om vartannat, så det passar bra att hålla sig inne idag. Annars har det varit kanonsol hela veckan. Dessutom är jag lite öm på axlarna efter fyratimmarspasset igår, trots att jag var insmord och hade parasoll, så en dag i bil/på ett mall ligger rätt i tiden.
I Europa pratar alla om bomberna i Londons t-bana (jag försöker att inte oroa mig för Uffe), här pratar alla om Joseph Duncan, som greps på rymmen med en kidnappad flicka förra veckan. Han är tidigare dömd för övergrepp på barn. Den 8-åriga lickan försvann samtidigt som hennes bror, mamma och mammans pojkvän mördades i sitt hem i Idaho. Det sätter ju ens egna gamla trauman i perspektiv. Duncan har nu lyckats bindas till brottsplatsen. Brrrr.