Efter 12 timmar pa resande fot tyckte jag och Sam lite synd om oss sjalva nar vi klev iland pa Capri klockan fem i eftermiddags. Efter att ha passerat tva Prada-butiker och tre Salvatore Ferragamo-butiker (ALLVARLIGT, vem koper Ferragamo?) pa vag till hotellet tyckte vi anda att livet var helt OK. Shoppingen ar visserligen sa dyr att jag inte riktigt orkar, stan ar sa full av storogda manniskor som vi att jag inte riktigt orkar, och anda kanns det som en stor ynnest att fa vara har. Pa Capri. Mitt i stan. Med alla dyra manniskor.
Det var fantastiskt att se Quisianas egna morgonrockar pa rummet. Emblemet ar inte sa dar diskret som pa vanliga hotellmorgonrockar utan snarare ett high school track and field-lags-emblem. Stort och skrikigt. Och skitsnyggt. Pa tjotta-rullen ar det tom ett litet Quisisana-klistermarke (som jag givetvis tar med mig hem). (Morgonrockarna borde ocksa folja med hem.) (Och de fina linnehanddukarna med hotellets logga.) (Som Sam sa: ”Om det inte ar fastkedjat pa ett femstjàrnigt hotell far du ta med det hem.”) Det enda jag inte vill ha med dem ar vagen. Det femstjàrniga hotellet har en VAG pa rummet. Allvarligt, om man betalar typ 300 Euro per natt, borde man inte slippa vagen?
Jag har gatt ner ett kilo sen jag vagde mig sist. Den glàdjen gick òver nar var – i ovrigt vàldigt trevliga servitòr – undrade om jag var i tredje manaden.
HAHA! Da skulle Birgitta bli glad!
Jag sa att jag bara ater mycket.