I år hade jag och Sam bestämt att vi skulle begränsa våra julklappsinköp till varandra. Som jag skrev i amelia Jul, har de senaste åren varit klapporgier, ett tomtevansinne utan gränser. Jag menar, 42 julklappar… hallå!? Nån måtta får det vara (i alla fall om man vill ha råd med semester). Så i år hade vi en ekonomisk maxgräns.
Det gick jättebra att hålla den.
Ända tills jag idag faktiskt skulle ge mig ut och köpa julklapparna.
För när jag hittade… ja, det kan jag förstås inte säga förrän Sam har öppnat sina paket, men en jävligt bra klapp. Som inte låg inom vår överenskommelse, eftersom jag redan hade shoppat upp pengarna inom tillåtna ramar.
Så jag slog till – efter att ha sms:at Sam och frågat om vår överenskommelse bara var, tja, mer som en rekommendation än ett lagligt bindande kontrakt.
Tyvärr han jag köpa klappen innan han svarade.
”NEJ, du får inte lägga ner mer pengar på mig”, svarade han.
”Bara lite?”
”Hur mycket då?”
”Ja, hundra kanske. Ett par hundra så där. Typ femhundra. Lite drygt.”
Budget? Jo, det är ett sånt där papper med siffror som andra människor använder. Själv ser jag mig mer som en fri själ, som hellre följer min kreativitet än shoppingregler.
Nu, till exempel. Nu var jag så kreativ att jag köpte mig själv en julklapp för lika mycket som Sams bonusklapp kostade. Då blir det ju ändå rättvist. Och den guldpaljetterade tyllvästen från Oasiskommer att bli en fullkomlig överraskning när jag packar upp den ur sitt fina paket.
Hoppas att Sam blir lika glad för…