En tråkig grej med gårdagen var att Silvstedt behöll kläderna på. Helst hade man ju velat se hennes visa sina egna underkläder. Men nej, den lilla Missoni-klänningen satt på plats både före, under och efter visningen. Ett smart drag av någon som vill gå från playboybunny till affärskvinna, men ändå.
Modellerna var desto avkläddare. Och verkade märkligt bekväma med det, kanske för att det var Slitz-Bingo som hade handplockat dem? I den första utgången hade tjejen på sig trosor som inte bara hade string bak utan även på framsidan var tyget bara som ett brett lodrätt spetsband. Man kunde se att hon a) var helt hårbefriad och b) hade en tatuering tvärs över blygbenet. Jag blev så generad att jag inte ens fick upp kameran. (Förlåt!)
Man hajade ju på förhand att damerna skulle vara väldigt framtunga, men dessutom hade ingen av modellerna en enda cellulit. En stackars brunett hade liksom en skrattgrop mitt på ena skinkan – en. Annars var skinnet på stjärtarna slätt och fint som pannkakssmet.
Bra castat, måste jag ändå säga. Celluliter är inte ett av mina problem direkt, men jämfört med denna catwalk av solariebronsad, gymmad, nysvulten tonårshud är mitt arsle en ugnspannkaka med fläsk.
Silvstedt i mitten i Missoni-klänning. (Missoni-topp?)
Det är förstås väldigt lätt att göra sig lustig över alla dessa glamourmodeller, men jag vill i rättvisans namn lägga till att de gick självsäkrare, rappare och mer snubbelfritt än modellmodellerna på Lars Wallins påkostade, lyxiga 15-årsjubileumsvisning i Stadshuset.