Jag trodde ändå att jag var på bättringsvägen i fredags, men oj så fel jag hade. De 32 åretimmarna har jag upplevt genom feberfrossa, hostattacker och allmänt ”frånvarande” sjukkänsla. Hela resan har jag haft tunnelseende, och ingen energi att prata med folk. Det enda jag har tänkt har varit ”när får jag gå och lägga mig?”
Igår kväll fick jag gå och lägga mig. Redan innan vi skulle gå ombord på tåget hem, låg jag nerbäddad i min kupé och svettades floder. Hade riktigt äckligt frossa ända till halvtvå inatt. När vi anlände Stockholm tog jag en taxi hem till sängen. Nu har jag sovit 17 timmar och börjar må lite bättre, även om jag fortfarande är döv och har ont i halsen och huvudet (förutom hostan). Vilken jävla skithelg!
Hjälp! Jag vill gå av tåget och åka hem.
Jag pratade med Sam, som nu är i Kina. Han tyckte synd om mig för att det är jobbigt att vara sjuk när man inte är hemma. Men för mig har det inte varit så jobbigt. Jag har varit så sjuk att jag skiter i var jag är. En soffa på after skin, en skakig restaurangvagn, en kupésäng två meter över golvet – spelar ingen roll. Jag har varit så innesluten i mig själv och min sjuka kropp att jag inte har märkt skillnaden ens.
Det enda som har varit frustrerande är att jag inte har kunnat göra ett bra jobb. Jag har varit för energilös för att orka prata med folk. Det är det tråkigaste.
Jag är en sån tyyyyypisk duktig flicka.