Min bok har ett eget liv, ett eget liv som inte har något med min verklighet att göra (däremot med andras).
En chefredaktör sa: ”Visst är den-och-den personen i boken Charlotta?”
Jag sa (sanningsenligt): Nej, herregud, inte ens nära!
Charlotta sa: ”Visst är den-och-den personen i boken Rickard Engfors?”
Jag sa (förbryllad): ”Varför det?”
Charlotta sa: ”För att han är snygg.”
Jag sa (sanningsenligt): ”Jaha, nej, den personen är hitte-på.”
Hittills har nästan alla trott sig känna igen en faktiskt existerande person i någon av mina romanfigurer.
Det finns två personer i boken som finns på riktigt. Båda har sina egna namn: psykologen Ingrid Arenäs och servitrisen Didi.
Resten är fiktion. Det är liksom det som är poängen med en roman.
Hej Kicki, håll tummarna för att jag vinner en biljett till ditt partaj… Jag ville bara, helt oberoende av det du skrivit i detta inlägg, tacka för ditt ”tjat” om Grazia. Grym tidning med mycket text och mycket gottigt att läsa.
Visst är det världens bästa tidning? En personlig favorit. Bara lite svår att få tag på. Men nu har ju jag en prenumeration – min enda! – så nu kommer den hem i brevlådan!Var köper du din?
Jag köpte den på Press Stop/Pressbyrån på Centralen. Den stod lite dold och omslaget med Nicole väckte inte så mycket uppmärksamhet först, men när jag fick syn på den visste jag att jag bara måste testa den!