Jag har haft ont i nacken i närmare ett halvår, eller är det kanske ett år? Ingen vet. Men så fort jag har börjat slappna av, till exempel när kroppen börjar bli varm efter ganska exakt en halvtimmes promenad, eller efter ganska exakt två glas vin, har jag fått så kraftigt molande värk att jag inte kan tänka på något annat. Det har blivit lite bättre de senaste veckorna, kanske på grund av konstiga kinespiller från London eller på grund av Jarowskijs massagedam, men när Sam fick tips om värsta bästa kiropraktorn av sin golftränare hängde jag på.
André, själv ingen ungdom, har lärt sig manipulation av en gubbe som behandlade skogshuggare hemmavid (”Norrland” som det kallas här i Stockholm) för si sådär 40 år sedan. På bara någon minut hade han identifierat problemet och också kommenterat att jag inte kan andas på grund av låsningen i kotorna. Jag som trodde att det var gammal vanlig ångest som hindrade luften att komma ner i lungorna, men nu vet jag bättre.
”Oj oj OJ”, sa André, ”det här ser inte bra ut.”
Knix, knack, sa det både i ryggen och nacken och tre minuter senare var jag helad.
”MEN så fint!!!” utropade André förtjust när han hade öppnat det som tidigare var låst.
Jag ska dit igen på måndag men sedan kommer jag aldrig mer att ha ont igen.
Ja, så länge jag står vid mitt skrivbord och skaffar en högre skärm, i varje fall.
Åh! Kaaan man få namnet på den killen? Jag är nämligen själv sjukskriven för just rygg, axlar, nacke. Söndertrasade.