Lars Wallins visning var verkligen sparkling. Jag har aldrig sett så mycket paljetter i ett och samma rum, inte ens på dragshow. Och i Lars design ser strassutbrotten inte ens tacky ut. Han är ett geni.
Det var verkligen gala!
Visningen var inte bara var kläder. Lika viktiga var smyckena (strassfest igen), tokiga hattar (tänk dig halvmeterslånga smala fjädrar som bara står rakt upp) och ännu tokigare frisyrer (flerfärgade hövålmar).
En del plagg tänker man bara ”kul, men den där grönröda leopardmönstrade kaftanen kan bara Babsan ha på sig”, medan andra plagg är ”Shit! Hur fan ska jag kunna spara ihop till den där kristallbroderade sammetsrocken med stora pälsmuddar? Jag måste äga den!”
Minst tre av modellerna kunde inte vända sig med släp och snubblade på sina klänningar. Rookies. En av dem hade dessutom vita klisterlappar kvar under skorna.
Det är därför man plockar in Caroline Winberg. Hon gick i brudklänningsentrén och kunde svänga runt sitt marängliknande klänningssläp i vit tyll utan att det stoppade hennes vändningar på podiet.
(Om det inte var Winberg, var det i alla fall någon jävligt lik och jävligt rutinerad.)
När sedan visningsmodellerna kom ner till festen, blev jag förvånad över hur korta de var. De var inte längre än jag (172 cm). Varför är det då sånt gnäll i Top Model över att de behöver vara så långa?
Jag och mitt sällskap Carina Förne hade annars en otursförföljd kväll. Vi missade välkomstdrinken. Sedan hittade vi inte vinet, så det blev Ramlösa till maten. Sedan när vi väl hittade vinbaren, stängdes den framför näsan på oss för att det var visningsdags. Efter visningen skyndade vi oss att utnyttja vår drinkbiljett, eftersom vi kallt räknade med att all Absolut Apeach skulle drickas upp fortare än kvickt. När jag ställde ifrån mig min drink en sekund var det en blixtsnabb servitör som plockade bort den.
Jo, det blev en torrlagd kväll. Men inte frivilligt.
Det kanske var lika bra för vi var på tonårsaktigt fnisshumör. Kulmen på fnissande nåddes när lyset släcktes för att ”förbandet” Linda Lampenius skulle spela sitt första nummer, ur Carmen. Hon är en skicklig violinist, men det är det svårt att tänka på när hon har så galet stora bröst. De vällde dessutom ut ur en djup urringning… Vi satt och fnissade åt detta (och believe me, vi hade fnissat åt betydligt tråkigare saker tidigare under kvällen) då jag plötsligt ser en liten svart plopp komma seglande i luften framför min näsa. Då har Carina fnissat så mycket att en knapp i hennes klänning poppade ur. Och flög iväg åt helvete. Och lämnade ett hål mitt fram i hennes fina, tajta, svarta fodral…
Naturligtvis satt vi och försökte vara tysta men jag fnissade så jag skakade och tårarna rann.