Imorse satt jag i telefon med Ving för att betala min skrivresa, så jag kom förstås för sent till ”kreativt måleri – måla dina inre bilder”. Stressad, en halvtimme försenad, med andan i halsen efter att ha sprungit uppför fyra trappor, och mobilen i näven störtade jag in till resten av gruppen som just hade gjort en gemensam avslappningsövning och var lugna som filbunkar. Yey.
Den här typen av kurser har stor dragningskraft på kvinnor som är a) pretentiösa, b) i behov av riktig terapi eller c) tycker om att synas.
Jag kan i vissa fall sägas tillhöra alla tre grupperna, men i just detta sammanhang vill jag bara känna (”lyssna inåt” som det heter på kreativt målerispråk), kladda med färg och hålla käften.
Men nu måste man ju prata om vad man målar, det är en del av kursen. Och också höra andra prata om vad man målat. Det är jätteroligt, eftersom kommentarerna är i stil med ”rörelsen går in i bildens mitt och hämtar upp kraft underifrån”, ”här ser man att du har lagt bildens fokus utanför själva målningen – jätteintressant” eller ”jag känner att du har utvecklat temat från förra bilden, här finns samma energi”.
(Själv känner jag mig mest som den gamla barnvisan: ”Jag ritar som jag mår/ett litet konstigt får/med långa svarta tår/som bara går och går/Jag ritar som jag mår/Och hör sen!”)
En annan del av kursen är att måla vissa uppgifter.
Jag är skitbra på att efterhandskonstruera förklaringat till hur jag löser uppgifterna.
Idag skulle vi till exempel ta en del av vår första målning och sedan ta med temat från den till nästa målning. Jag ville måla en hund. Så då målade jag en hund, ”ser ni här hur den tredimensionella effekten från min första målning går igen i hur jag lyfter fram pälsen på hunden?”
Det är det som är det kreativa i måleriet – att hitta på en orsak till att man målar som man gör.