Så här mitt i den rosa bröstcancermånaden är det begravning för en väninna på fredag. Jag visste att hon hade varit sjuk och blivit frisk, men inte att hon sedan blivit sjuk igen. Hon var sådan – ville inte berätta, ville inte att någon skulle tycka synd om, ville inte bli betraktad som svag. Så när jag fick telefonsamtalet var det en mycket sorglig och obehaglig överraskning.
Jag vet att hon vet visste hur mycket jag tycker om henne, att hon var viktig för mig. Det här är inte ett sådant där tillfälle när man skiljs – för alltid, fast det vet man ju inte då – som ovänner, eller med osagda saker. Självklart önskar jag att jag hade fått krama henne en gång till, eller förtydliga vissa detaljer, men det är ändå just bara detaljer. Jämfört med många andra relationer var saker som skulle sägas sagda i vår.
Vad jag har upptäckt sedan hon försvann är hur ofta jag tänker på henne. Nästan varje dag ser eller läser eller hör jag något som får mig att tänka på henne. Och så har det alltid varit, jag har bara inte reflekterat över det medan hon fortfarande fanns till hands. Hur ofta jag tänker ”det där kan vi göra längre fram, när hon jobbar mindre” eller ”nu skulle hon säga så här, och när jag då säger så här så skulle hon skratta” eller ”den här skulle hon tycka var fin”.
Det värsta är att jag inte vet om jag klarar av att gå på begravningen. Jag är världens gråtigaste person. Jag grät en kvart non-stop när jag såg Micke&Molle, bara en sådan sak. För trekvart sedan beställde jag en krans till på fredag, jag har inte hämtat mig än. Jag är en typisk sådan person som kan få ett riktigt melt-down i kyrkan. Vilket kan bli pinsamt, för vi var ändå ”bara” väninnor, inte bästisar, inte familj. Jag tror på något sätt att de närmaste har monopol på sorg. Och begravningen kan bli en riktig kindpussartillställning, det här var en kvinna med många vänner och ännu fler bekanta. Det gör det inte lättare för mig. Jag gråter helst när ingen ser.
”Vad skulle hon vilja?” frågade en klok väninna. ”Och om situationen var det omvända – vad skulle du vilja att hon gjorde?”
Jag tror att hon skulle vilja att jag kom. För jag skulle vilja att hon kom. Men hur ska det gå till?
Jag vet inte om detta är något man bloggar om, men jag vet ju att du som läser bloggen känner mig, om inte ”på riktigt” så åtminstone i anden. Du kan säkert förstå.
Du stödjer Rosa bandet här.
Jag har aldrig förstått det där med att vissa ”ska” vara med ledsna än andra. Alltså, jag förstår att du känner så, men jag är emot hela den grejen.
För några år sedan, ja, det är nio år sedan nu, dog en släkting till mig. Jag älskade honom över allt annat, och jag var speciell för honom också. Att då behöva tackla frågan ”jaha, var han en nära släkting” höll på att göra mig galen. Nej, i släktband var vi inte nära. Men i hjärteband var vi det. Ändå fick inte min sorg ta plats, för det fanns ju minst 30 personer på begravningen som hade närmare (släkt)band till honom än jag.
Jag gick på begravningen och alla såg mig som ”bra att hon kom, då kan hon stödja sin mormor som var syster till den avlidne”. Men jag bröt samman. Jag grät så att jag inte kunde andas i kyrkan. Jag grät hela dagen, under kaffe, jordfästning, middag. Hela natten. Ändå fortsatte folk säga ”ja men, ni var ju inte ens nära släkt”!
Det har gått exakt nio år idag och jag gråter hinkvis i soffan medan jag skriver detta.
Du måste gå på begravningen. Ta med en handväska i storformat och proppa full med pappersnäsdukar och vatten. Skit i alla andra. Det är din sorg som räknas för dig. Och gråt!
Klart att du ska gå! Och man får gråta på begravningar även fast man inte är närmaste anhörig lika väl som man inte måste gråta fast man är nära anhörig.
Ingen har patent på sorgen och hir den uttrycks. För mig är begravningen en hyllning till det liv den avlidne just lämnat. Jag beklagar att du förlorat en väninna – hittills har jag sluppit just det.
Jag förstår precis din vånda, är väldigt lättbölig och skulle tänka samma tankar. MEN att böla i kyrkan, det kommer alla garanterat göra. Jag tror inte att du kommer att sticka ut om då så bryter ihop. Sen behöver man ju inte luta sig mot de närmast sörjande för tröst, det är väl där gränsen går. Gå du, så länge man visar de närmaste respekt så tror jag inte att man tar fokus.
Lider verkligen med dig.
Som alltid när man drabbas av sorg är det många tankar och känslor som kommer upp till ytan.
Om jag ändå sagt… om jag ändå gjort.. om jag ändå tagit mig tiden..
Jag är glad att du känner att du och din väninna hade balans i er vänskap.
Även om du just nu bara känner sorg över vad du förlorat kommer alltid dagen när man känner tacksamhet över att få delat åtminstone några år på varandras livsvandring.
Hoppas verkligen du orkar gå på begravningen, sätt dig långt bak så vet du att du diskret kan smyga ut om du inte orkar.
Kanske blir den till ett ljust minne – ett värdigt farväl av din väninna.
Tänk absolut inte på att du skulle ha mindre rätt till att ha sorg än någon annan. Tror inte att de närmaste tar illa upp om vänner och bekanta delar deras sorg och förlust, tvärtom gläds åt att din väninna berört så många och varit så älskad.
Tänker på dig och lovar att stötta dig i tanken på fredag. Kram /M
Kram
Kicki…du ska gå dit för du kommer att vilja det efteråt.
Jag tänkte på Fadde och Linda genom min mormors begravning och det hjälpte mig att släppa gråten och kunna lätta upp min egen stämning…Tänk på fawlty towers eller vad som bara du går iväg för din skull.
You will fix it.
Jag tycker att du ska gå. Du skriver att ni inte var bästa vänner utan mer vänninor. Vet du vad, jag har varit tvungen att begrava en nära familjemedlem. Det som gjorde dagen något lättare var glädjen över att se hennes vänner samlade, att känna att hennes godhet nått så många människor. Du verkar ha tyckt väldigt mycket om den här kvinnan, det är det som räknas, inte hur nära man anses vara i förhållande till andra. Gå dit och visa att hon är betydelsefull, gråt på, du tyckte ju om henne. Ingen annan än du vet hur du känner inför henne. Somliga bölar andra inte. Personligen röt jag till när min syster grät så mascaran (ordagrant) skvätte i lördags på vår brors bröllop. Hon grät även så mycket på farfars begravning att hon överröstade prästen som försökte läsa telegram, men då röt jag inte. Hon är en riktig fontän och bölar JÄMT! Jag är mer reserverad i tårproduktion men det har alltid funnits plats för oss båda på begravningar.
Det finns ingen som har rätt att säga hur man ska sörja, vem som får gråta mest osv. Det är din egen sak att bestämma! Sorg kan visa sig på så många sätt, vissa gråter, andra håller sorgen inom sig. Att gå på begravningen, tycker jag, är att visa att respekt för personen. Visa att hon/han betyder något för en.
Stor och varm kram till dig Kicki
Kicki, Kicki…
Någonstans vet du kanske att du inte har något ”val”? För även om våndan och ångesten kring det här med att gå på begravningen eller inte är stor, så är ju dessa saker vad man kan kalla ”detaljer”. För precis på samma sätt som du skriver att det finns saker som kunde ha förtydligats mellan din vänninna & dig men att det är detaljer, är det detaljer hur du hanterar sorg. Förstår du vad jag menar? Vi har väl alla rätt att hantera vår sorg som vi vill? Vem har rätt att döma dig för hur du uttrycker din sorg? Och framför allt – varför dömer du din egen sorg? Självklart kommer du att må apa på begravningen! Du mår apa nu med – med all rätt!
Vad jag försöker säga någonstans är att du inte behöver eller ska vara rädd. Inte vara rädd för din sorg och absolut inte för vad omgivningen tänker eller tycker. I det här läget är det DINA känslor och din sorg som är i centrum. Vad är väl ett melt-down? Vad är ett melt-down mot att inte närvara vid sin kära vänninas begravning?
Ödets jävla ironi – begravning av din vännina under bröstcancermånaden…
Jag ska tänka på dig. Tänker på dig.
Kram!
Jag är verkligen ledsen, både för din skull och för din väninna. Sitter här med tårar i ögonen, för jag förstår så väl hur du tänker. Det är så jobbigt med begravningar – jag gråter också som bara den, och ’skäms’ över det. Önskar att jag bara kunde släppa loss och sörja.
Klart att du ska gå. Klart att hon hade velat att du skulle gå och klart att hon skulle ha gått om det varit tvärt om. Sätt dig längst bak, så att du inte ”stör” någon (det vill säga: känner själv att du stör någon) och ta med rejält med snytpapper.
Jag är glad att jag inte är i dina skor, men jag förstår verkligen hur du känner. Hoppas att det löser sig till det bästa.
Gå dit och gråt om du käner för det! Det finns inga fel när det gäller sorg eller känslor och reaktioner det finns bara ”rätt på olika sätt”!
Jag kan bara säga: gå dit!
Det är, om en tungt och jävligt jobbigt nu såhär innan, det som gör att man kan känna att man går över lite på andra sidan. Får ett avslut. Verkligen verkligen sitter där, en timma, bara för personen och dins skull. Hela timman är för var och en som sitter där -samtidigt för din vän.
Jag valde att inte gå på en släktings begravning och ångrar det än. Det tog flera år för mig att ens förstå att han inte fanns mer, för ”avslutet” kom aldrig.
Jag valde däremot att gå på en kompis, verkligen kompis, begravning. Flera var nog frågande var jag gjorde där, men jag kände att han hade velat det och jag behövde känna att han visste att jag tyckte om honom på det viset.
Jag har gråtit floder på alla begravningar, men det är ingen som har eller kommer ifrågasätta det. Sorg är olika för alla och det är nästan mer underligt, för mig, med dem som sitter bara tysta och stirrar rakt ut i ingenstans.
kram
Jag tycker också att du ska gå på begravningen och gråta så mycket som du vill. Som så många andra har skrivit handlar det om allas känslor den dagen och alla har vi olika sätt att uttrycka dem på. Det som är skönt med begravningar är ju också att det är en av de få officiella ”tillställningar” där det faktiskt är fullt accepterat att gråta ut. Så gråt du dina tårar och fira samtidigt att du fått ha denna väninna i ditt liv.
Gå dit! Meltdown eller inte, jag är också en sån som gråter lätt och det är inget någon ifrågasätter på en begravning. Alla reagerar vi olika, en del gråter inte alls, en del snyftar bara lite, och den är full-on liksom. KRAM
Tack fina alla för kommentarer och stöd! Det hjälpte faktiskt. Bloggterapi rules.