I helgen har jag inte väcks av byggarbetsplatsens morgonsång, jag har istället drabbats av en steppande katt.
Mammas orange bondkatt Buster hann på bara två dagar pinka in och slåss för sitt nya revir, pappas tomt. Så imorse ville han förstås gå ut för att försvara sina nya domäner. Tyvärr var det dags för hemfärd, så för att Buster inte skulle hinna försvinna i grannskapet hade han utegångsförbud. Det gillade han inte.
Från klockan halvfyra och framåt har han vaktat sina jaktmarker vid mitt sovrumsfönter som har stått lite på glänt. Och då han inte har gnölat i den lilla lilla luftspringan, har han ilsket stampat runt på sovrumsparketten. Normalt är ju katter så tysta så tysta när de tassar fram, men Buster har lyckats få sina mjuka små trampdynor att klampa ordentligt. Michael Flatley, släng dig i väggen! Stampestampestamp.
Jag hann sova fyra timmar innan kattskrället började sin Riverdance.
Let’s dance!
Det känner jag igen! Har två själv en på 14 år och en på 1,5 år och tala om att dom kan väsnas. Dom är fina men när klockan är ”mitt i natten” och dom håller på att ”dö av hunger och måste väcka matte” då är dom mindre söta..