Men när klockan äntligen närmade sig halvåtta, och det var dags att puttra iväg till dukat middagsbord, startade inte båtfan.
Motoringenjör Jesper och motoringenjör Sam konstaterade snabbt att det sannolikt var batterierna som hade laddat ur. Ja, trodde i alla fall herrar motoringenjörer. För säkerhets skull hade nämligen kylen, radion och ett par andra båtbatteriedrivna apparater fått stå på medan vi skålade i champagne på den solvarma klippan.
Men för att verkligen vara på den säkra sidan vad det gällde batteribristen, kollades också tändstiften upp. Då gick ett av dem av, och också tändstiftsnyckeln.
Det är ju en smal sak att starta med hjälp av någon annans batteri och ett par startkablar, men eftersom det var middagstid fanns det inte längre en enda liten båt på baksidan av den holme där vi låg. Däremot fanns det ett hus där det rök ur skorsstenen, men ingen därifrån kom ut och undrade hur vi hade det. Säkert stod de i tryggt förvar bakom gardinerna och skrattade åt de dumma storstadsborna som led skeppsbrott på andra sidan sundet.
Innan vi hade paddlat in till stranden igen, hade sommarvärmen försvunnit och också sommarhumöret.
Carina var som synes surast av alla. Sam och jag var på något bättre humör. Alternativet för oss var att sitta inne i stan och då föredrar jag ändå ett motorhaveri på en öde ö.