Granen står så…

Lars hämtade sin gran ikväll. Den har stått på min balkong i väntan på att han skulle lösa vissa logistiska problem. Och idag hade han lånat en av sin pappas bilar, en Volvo. Med ganska fjuttigt bagage, tyckte jag. Både Lars, min och Ingrids julgranar var enligt prislappen mellan 1,5 och 2 meter höga.
”Vadå, den går ju in i bagaget, sa Lars. ”Jag kan fälla fram baksätet, vettu.”
”Men Lars, vad tror du att du har köpt? En bordsgran?”
Lars sa inget men såg ut som om jag hade tagit honom på bar gärning.

När vi klev ut på min balkong klev vi också in i en urskog. Lars grans ”strumpa”, nätet som man får bära hem dem i, hade krupit upp och lämnade de nedersta grenarna fritt svajande över betonggolvet. Och när han lyfte granen för att förflytta den, började strumpan krypa uppåt. Och uppåt. Och uppåt.
Till slut vajade den som en liten hånfull vimpel längs upp i grantoppen.
”Fin spira du har där”, sa jag syrligt.
”Hmpf”, sa Lars, spottade ut en extra påträngade gren ur munnen och försökte få grepp om granen. Fler och fler grenar hade slitit sig lösa och vällt ut över rummet när strumpan gled av.
Trädet var inte bara 1,5 meter högt, det var ungefär lika brett också. Lars stapplade som en blind heffaklump mellan lägenhetens väggar i jakt på utgången och rev ner allehanda prylar på vägen, hela tiden med ett krampaktigt grepp om granens midja.
Sa jag att han hade glömt handskar också?

När vi väl hade fått ut den till bilen, insåg vi att enda sättet att få in den, var att dra den ”bakvägen”, alltså med stammen först, in i bagaget. Sedan hoppade Lars in i kupén och drog granen, fortfarande med foten först, över det nedfällda sätet in i själva bilen. De yviga grenarna följde efter, granen vek snällt ihop sig som ett mörkgrönt upp-och-nervänt paraply och till slut var hela åbäket på plats.
”Haha”, sa Lars segervisst. ”Där ser du!”
Det enda jag såg, var en scen för min inre syn: Tänk hur det kommer att gå när Lars sedan ska dra ut granen, mothårs så att säga, ur sitt nya, fastkilade läge.
”Jaaa”, sa jag högt och log elakt. ”Där fick jag så jag teg.”