Det var meningen att jag skulle köpa julklappar till Sam och pappa, men hoppsan!
På Oasis fanns ett par svarta sammetshotpants och eftersom jag har varit snäll i år så fick jag köpa dem till mig själv. God jul, Kicki, önskar Kicki.
En kollega beundrade dem och jag tvingade henne att prova dem.
”Näej, det går inte, jag har SÅNA här ridbyxlår”, sa hon och måttade ett par meter bredd mellan handflatorna (hon är stl 38, på sin höjd). ”Och celluliter!”
Hon tecknade bäck&bölja-mönster med händerna.
”Det fattar du väl: Jag KAN INTE ha shorts.”
Och när de små byxorna väl var på satt de förstås jättebra. Av ”ridbyxlår” och ”celluliter” fanns inte ett spår.
Vilket bara är ännu ett bevis på att vi kvinnor hittar på en massa onödiga komplex.
Jag vet faktiskt inte om man kan göra nåt åt det, det verkar oundvikligt. Säger någon ”jag har fladdrigt magfett” eller ”mina bröst är som sulor som häckar” är det svårt att argumentera, eftersom personen faktiskt har bestämt sig.
Jag själv jobbar inte med sånt. Jag har bestämt mig, tvärtemot popular belief, att när det kommer till mode, är det bara att ha kläderna.
Möjligen med pushup-behå eller heltäckande strumpbyxa, eller kanske en liten klack som formar dina ben. Men ha dem ändå.
Ibland kostar det på. Ibland får man blunda för vissa hang-ups och bara bestämma sig att det här ska jag ha, trots komplex.
Och ibland råkar man göra misstag och inser för sent, när man kommer hem på kvällen och ser sig själv i helfigursspegeln, att det här skulle jag nog inte ha tagit på mig.
Men oftast går det bra.
Kroppsnojor sitter, tvärtemot vad namnet antyder, inte på kroppen. De sitter i huvudet.
Är detta ett typiskt tjejproblem som vi ska leva med i alla våra dagar, tills Tena inkontinensskydd skiljer oss åt?