Jag har alltid tyckt att det är roligt att skriva. Vad jag inte har insett är att det är vackert också.
Poesi är inte bara en språkform, det är också en beskrivning av skrivandet i sig. För när man har suttit där och stirrat på ord, jämfört dem, bytt ut dem, och sedan knutit ihop meningar, bedömt, associerat, sträckt sig efter något som saknas och överraskande nog också lyckats trolla fram det ur tomma intet, då råder ingen tvekan om att skrivandet har sin egen magi.
En gnista, ett trick, en begåvad stund och plötsligt finns ett sammanhang man trodde saknades, en mening där tidigare bara var spretiga fragment. Bitar blir helhet, pusslet lade sig själv. Och du som trodde du fortfarande sorterade bitarna abrakadabra.
En oförklarlig skönhet, en ynnest, en gåva som landade i mitt tangentbord. Jag visste inte att det är så här det funkar.
Men så härligt att jag kan känna det nu.