Tänkte bara tala om att jag har följt din blogg ett par månader men tyvärr varit dålig på att kommentera. Är sjukskriven för utbrändhet just nu så jag har rätt mycket tid över till att läsa bloggar. Din blogg ligger på min favvis-lista. Keep on blogging. 🙂
Jag har också varit utbränd. Inte kul. Hur mår du? Vad får du för hjälp? Har du en bra läkare, bra chef, bra terapeut? Tränar du? Det var det första min läkare sa: Om du inte börjar träna sjukskriver jag dig inte. SÅ viktigt är det!
Berätta gärna om du vill och kan.
Har varit sjukskriven i snart fyra månader och det kan variera ganska mycket hur jag mår. Men det vet du säkert också. Jag är så tacksam över att jag är gift med en underbar man, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det är liksom hoppet om vårt gemensamma framtida liv som gör att man orkar kämpa liksom (jag är 26 år). Jag knaprar medicin mot depressionsdelen och har efter samtal med kurator slussats vidare till bedömingsenheten på psyk. Nu hoppas jag att det inte dröjer alltför länge innan jag får rätt terapiform och rätt terapeut. Min läkare, chef, försäkringskassehandläggare etc är alla bra. Men det känns som allt fokus är på depressionen och inte på utmattningen fastän jag behöver hjälp med den biten också. Nej, jag tränar inte. Har aldrig direkt gjort det. Vet att det är viktigt men jag behöver nog hjälp av en sjukgymnadt för att komma igång. Usch, vad man känner sig defekt när man inte kan jobba…
Hm. Det är ju svårt att inte jobba när man är en typisk ”duktig flicka” som alltid har presterat bra. Vad du får komma ihåg att det är okej att inte jobba när du är sjuk! Du är INTE fullt arbetsför, du är sjukskriven av en anledningen! Det dåliga samvetet kommer att gnaga, men försök att fokusera på att det inte är MENINGEN att du ska jobba just nu!
Det låter lovande att du är på väg att få en terapeut! En sådan kan hjälpa dig att förstå att det är okej att inte jobba, det är okej att säga nej, det är okej att säga ifrån. Duktiga flickor brukar ofta VETA att det är okej, men inte KÄNNA det ändå. Stämmer det?
Tänk på att det är viktigt att du trivs med och litar på din terapeut, eftersom 60% av terapin är relationen med honom/henne. Var inte rädd för att säga ifrån om han/hon skulle kännas fel på något sätt, eller göra eller säga något som du undrar över.
Och det där med att träna… Nu har jag alltid spelat basket, så det fanns bara ett LITET motstånd mot att ta kontakt med mitt gamla basketlag igen. Först kändes det som att man inte kan, och som att man inte orkar, och förresten så hinner man ju inte heller. Men jag började träna med dem i alla fall, och det gjorde stor skillnad.
Försök att pallra dig ut på små promenader, promenader som sedan kan bli längre när du får upp konditionen. Min läkare sa förresten: ”Ut och LUFSA. Spring inte, utan LUFSA. Det ska inte gå fort! En kvart-tjugo minuter räcker, i långsamt lufsande tempo.”
Kanske är det något du klarar av? Tänk på att en gång i månaden är bättre än ingen.Och kom ihåg att så fort du har tagit ETT STEG har du gjort nånting. Två steg, har du gjort lite mer. Osv.
Jo det är ju lufsningen som jag borde komma igång med… Min läkare vill gärna få ut mig i naturen.
Får jag fråga hur länge du var sjukskriven och hur du bar dig åt för att komma tillbaka? Vilken hjälp fick du? Är du frisk nu? Om du inte vill svara i bloggen så får du gärna skicka ett mail. Eller så slipper du svara om du inte vill.
Jag var helt sjukskriven i knappt två månader. Sedan arbetade jag halvtid i ungefär åtta månader, och 75 procent i åtta månader till. Sedan maj förra året är jag tillbaka på heltid.
Men hur lång tid det tar att ”komma tillbaka” är så olika. Har du stöd från familjen, arbetsgivaren, läkaren, terapeuten och så vidare så går det självklart fortare.
Och så var det det där med att lufsa… =)
Precis som för alkoholister, anorektiker och andra människor med beroendeproblem (jag var ”jobberoende”, anser jag) blir man aldrig helt frisk, tror jag. Jag måste fortfarande anstränga mig för att tänka rätt, säga nej och tvinga mig själv att träna.
Och så är jag mycket uppmärksam på varningssignaler. Jag tar mig friheten att vara hemma från jobbet om jag känner yrsel, till exempel. Det BÖR jag göra, eftersom yrsel är ett sjukdomssymptom och då måste jag sjukskriva mig. Paradoxalt nog, behöver jag väldigt sällan vara hemma pga stressymptom just för att jag inte längre är rädd för att vara hemma sjuk.
Jag har också gått i terapi i sammanlagt ungefär två år. Bästa hälso- och sinnesfrids- och självkänsla-investeringen jag nånsin har gjort.
Hur som helst, ett extra tack (igen) för att du är modig och delar med dig av något som är stort och svårt och som du fortfarande håller på att bearbeta!
Hej Kicki!
Tänkte bara tala om att jag har följt din blogg ett par månader men tyvärr varit dålig på att kommentera. Är sjukskriven för utbrändhet just nu så jag har rätt mycket tid över till att läsa bloggar. Din blogg ligger på min favvis-lista. Keep on blogging. 🙂
/Maria
Hej Maria!
Jag har också varit utbränd. Inte kul. Hur mår du? Vad får du för hjälp? Har du en bra läkare, bra chef, bra terapeut? Tränar du? Det var det första min läkare sa: Om du inte börjar träna sjukskriver jag dig inte. SÅ viktigt är det!
Berätta gärna om du vill och kan.
kramkram
Har varit sjukskriven i snart fyra månader och det kan variera ganska mycket hur jag mår. Men det vet du säkert också. Jag är så tacksam över att jag är gift med en underbar man, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det är liksom hoppet om vårt gemensamma framtida liv som gör att man orkar kämpa liksom (jag är 26 år). Jag knaprar medicin mot depressionsdelen och har efter samtal med kurator slussats vidare till bedömingsenheten på psyk. Nu hoppas jag att det inte dröjer alltför länge innan jag får rätt terapiform och rätt terapeut. Min läkare, chef, försäkringskassehandläggare etc är alla bra. Men det känns som allt fokus är på depressionen och inte på utmattningen fastän jag behöver hjälp med den biten också. Nej, jag tränar inte. Har aldrig direkt gjort det. Vet att det är viktigt men jag behöver nog hjälp av en sjukgymnadt för att komma igång. Usch, vad man känner sig defekt när man inte kan jobba…
kram Maria
Hejhej!
Hm. Det är ju svårt att inte jobba när man är en typisk ”duktig flicka” som alltid har presterat bra. Vad du får komma ihåg att det är okej att inte jobba när du är sjuk! Du är INTE fullt arbetsför, du är sjukskriven av en anledningen! Det dåliga samvetet kommer att gnaga, men försök att fokusera på att det inte är MENINGEN att du ska jobba just nu!
Det låter lovande att du är på väg att få en terapeut! En sådan kan hjälpa dig att förstå att det är okej att inte jobba, det är okej att säga nej, det är okej att säga ifrån. Duktiga flickor brukar ofta VETA att det är okej, men inte KÄNNA det ändå. Stämmer det?
Tänk på att det är viktigt att du trivs med och litar på din terapeut, eftersom 60% av terapin är relationen med honom/henne. Var inte rädd för att säga ifrån om han/hon skulle kännas fel på något sätt, eller göra eller säga något som du undrar över.
Och det där med att träna… Nu har jag alltid spelat basket, så det fanns bara ett LITET motstånd mot att ta kontakt med mitt gamla basketlag igen. Först kändes det som att man inte kan, och som att man inte orkar, och förresten så hinner man ju inte heller. Men jag började träna med dem i alla fall, och det gjorde stor skillnad.
Försök att pallra dig ut på små promenader, promenader som sedan kan bli längre när du får upp konditionen. Min läkare sa förresten: ”Ut och LUFSA. Spring inte, utan LUFSA. Det ska inte gå fort! En kvart-tjugo minuter räcker, i långsamt lufsande tempo.”
Kanske är det något du klarar av? Tänk på att en gång i månaden är bättre än ingen.Och kom ihåg att så fort du har tagit ETT STEG har du gjort nånting. Två steg, har du gjort lite mer. Osv.
Lycka till med allt!
kram
Jo det är ju lufsningen som jag borde komma igång med… Min läkare vill gärna få ut mig i naturen.
Får jag fråga hur länge du var sjukskriven och hur du bar dig åt för att komma tillbaka? Vilken hjälp fick du? Är du frisk nu? Om du inte vill svara i bloggen så får du gärna skicka ett mail. Eller så slipper du svara om du inte vill.
kram Maria
Jag var helt sjukskriven i knappt två månader. Sedan arbetade jag halvtid i ungefär åtta månader, och 75 procent i åtta månader till. Sedan maj förra året är jag tillbaka på heltid.
Men hur lång tid det tar att ”komma tillbaka” är så olika. Har du stöd från familjen, arbetsgivaren, läkaren, terapeuten och så vidare så går det självklart fortare.
Och så var det det där med att lufsa… =)
Precis som för alkoholister, anorektiker och andra människor med beroendeproblem (jag var ”jobberoende”, anser jag) blir man aldrig helt frisk, tror jag. Jag måste fortfarande anstränga mig för att tänka rätt, säga nej och tvinga mig själv att träna.
Och så är jag mycket uppmärksam på varningssignaler. Jag tar mig friheten att vara hemma från jobbet om jag känner yrsel, till exempel. Det BÖR jag göra, eftersom yrsel är ett sjukdomssymptom och då måste jag sjukskriva mig. Paradoxalt nog, behöver jag väldigt sällan vara hemma pga stressymptom just för att jag inte längre är rädd för att vara hemma sjuk.
Jag har också gått i terapi i sammanlagt ungefär två år. Bästa hälso- och sinnesfrids- och självkänsla-investeringen jag nånsin har gjort.
Hur som helst, ett extra tack (igen) för att du är modig och delar med dig av något som är stort och svårt och som du fortfarande håller på att bearbeta!
tusen kramar