I fredags drömde jag om min väninna Charlotta. Hon var gravid med sitt andra barn och hennes man kunde tyvärr inte närvara vid förlossningen, så jag hade lovat att vara där i hans ställe. När själva förlossningen började var jag helt hysto över hur ont hon verkade ha i värkarna, men dolde det bra. Istället tjoade jag och skrek som värsta cheerleadern. Alltså bokstavligen ”you go, girl!” och ”öka takten sista kvarten!”. Charlotta började genast rya och krävde smärtlindring.
”Är det någon gång jag ska knarka är det när jag föder barn!!!” skrek hon till sköterskan (barnmorskan?).
Men när kvinnan i vita rocken skulle ge Charlotta lite sköna droger, hände ett litet missöde. Varken jag eller Charlotta hade tänkt på att jag har läkarskräck och är sjukligt rädd för allt som har med sjukhus och sjukdomar och sjukvård att göra. När barnmorskesköterskan skulle sticka nålen i Charlotta, svimmade jag knall och fall.
När jag vaknade ur min medvetslöshet var ungen två år gammal.
Hur tyder man en sådan dröm? Någon som kan sin Freud?
Haha, shit vilken mardröm! Oroa dig inte – det där kommer inte behöva hända i verkligheten. Du kan få sitta bredvid, men jag kommer att även nästa gång att ha skrivit en roman till förlossningsbrev med stränga direktiv till de som är med under förlossningen. Är det någon gång man inte vill ha några överraskningar är det just då man ska klämma ut en unge.
Och vad drömmen betyder? Tja? Att du är på smällen? Eller är rädd för att föda, men att det ändå kommer att gå bra?
Vad? En roman med instruktioner? Vad roligt, och smart! Lämnade du alltså över ett brev på förhand?
Ja, det är klart! Jag brukar alltid gå på intuition annars och är ju spontanitetens moder. Men då det handlar om förlossning är jag en jävla Hitler i planering. Och det hjälpte. Jag skrev att jag inte ville ha manlig sköterska, att jag inte ville ha nån jävla rookie som skulle sticka nålar i mig, inga praktikanter som skulle stå och glo på mitt underliv, att de skulle droga mig med allt de hade (utom nån kinesisk tortyr som kallas sterila vattenkvaddlar, så det skrev jag att de skulle ge fan i), och att jag under några omständigheter i världen inte ville spricka och att de skulle göra allt i sin makt för att förhindra att jag sprack. Jag rekommenderar varmt att skriva det här brevet när du fortfarande är vid dina sinnens fulla bruk (sen kommer du inte kunna prata – rent, så att de förstår). Sen är ju saken biff.
Men… Hade du med dig brevet när du kom in, eller hade du skickat det tidigare? Och till vilka gav du det? och gjorde alla som du sa?