Genomhyggliga Denise Rudberg har läst om min romanvånda här på bloggen och erbjudit mig en axel att gråta ut mot. Idag åt vi lunch på Mocco och hennes axel visade sig inte bara vara ett stöd utan också en axel runt vilken min skrivklåda snurrar. Hon delade generöst med sig inte bara av sina egna vedermödor, redaktörserfarenheter, skatteavdrag och skrivprocesstips, hon lyckades också återskapa min gamla skriventusiasm. Efter en timme med henne ville jag bara hem och sätta tänderna i romanen/fingrarna på tangentbordet.
Nu låter det sig inte göras, eftersom jag faktiskt har ett jobb, men jag funderar allvarligt på att ta en skrivsemester och få klart i alla fall ett första utkast. Utan andra störningsmoment än room service och några timmars nattsömn per dygn ska det nog låta sig göra på ett par veckor.
Återigen, jag beundrar kvinnor som överkommer känslan av att vara hotad av andra kvinnor i samma ålder och liknande situation (Denise är en, Jennifer McShane en annan, Linda Skugge en tredje).
De flesta av oss är ju småsinta mot våra medsystrar, den som påstår något annat lever i förnekelse eller försöker framstå som bättre än hon är.
Jag jobbar verkligen själv på att överkomma min småsinthet, men det finns fortfarande en massa människor som jag avskyr för att jag är avundsjuk, känner mig hotad och inte känner dem alls. (Denna känsla brukar ju, som Denise också mycket riktigt påpekade, försvinna när man gör ”hoten” närmare bekantskap.)
Martin Haag, bara för att nämna en. Henne hatar jag (än så länge), men om jag träffade henne skulle jag säkert älska henne.
Nä, nu har jag inte tid att sitta här och filosofera över kvinnlig avundsjuka och missunsamhet. Jag har ju en roman att skriva – tack för det, Denise!
kan säga att jag också helt omotiverat ogillar Martina Haag, men det grundar sig på att hon var fisig mot mig en gång 1988 och det har jag inte glömt. Om Linda Skugge har jag ingen åsikt, däremot gillar jag Jennifer McShane.