När jag första gången såg Micke & Molle i vuxen ålder hände det något konstigt. Jag började gråta så svårt över den lilla räven och den lilla jycken och deras förbjudna vänskap att jag inte kunde sluta. Trots att sambon stängde av filmen grät jag så att jag skakade. I en kvart.
På något sätt identifierade jag mig med dem det var synd om och grät således inte bara över filmens sorgliga tema utan också över mig själv, och då jag ändå var igång grät jag också över alla andra som det är synd om. Det var ingen hejd på sörjandet.
Dolly Parton gjorde ikväll något liknande. Efter hennes konsert i Globen var jag nedstämd. Problemtyngd. Deppig. Ledsen. Sorgsen. Inte så att jag störtgrät, men underläppen darrade lite när jag kom hem och skulle förklara mitt sinnesläge. Ögonen svämmade inte över, men nästan.
För hon sjunger så vackert om sorgliga saker. Och hon går rakt in och påminner mig om mig själv och Dolly och alla andra som det någonsin har varit synd om.
Jag är helt slut.
Lätt den bästa konsert jag har varit på.
Jag skriver under på bästa konsert, jag har aldrig upplevt en liknande intensitet från någon artist. Jag förstår ditt sinnelag och jag känner liknande, fast blandat med så mycket lycka. Jag blir så lycklig av bra musik och jag blir så lycklig av Dolly, vilken stjärna, vilken ljuvlig kvinna.
Årets bästa julklapp blev denna konsert.
Jag var inte på konserten, men det räcker med att jag trycker på play med närmsta Dolly-skiva i stereon för att jag ska börja böla. Det är något med Dolly.