Det värsta är att jag förstår hur Sam känner det. (Gör vi inte alla?)
Att veta och kunna men inte tillåtas utnyttja kunskapen. Att vara flygfärdig och behöva en knuff ur boet, men den kommer inte. Och när man bestämmer sig för att hoppa över kanten ändå, blir man tillbakahållen. Att känna att det som började som ett engagerat försök att åstadkomma något bra, övergår i gnäll och irritation. Att inte längre gilla sig själv och att inte känna sig gillad av andra.
Usch. Vi kanske måste flytta till USA, i alla fall, så att han får göra ett försök på den superkarriär han längtar efter.
Min karriär är ju ändå väldigt trevande just nu, så vad är det som säger att jag inte kan treva från USA? Romaner kan man ju skriva överallt. Grekland visade sig ju vara oerhört effektivt, med drygt fyra skrivna kapitel på en vecka, så vad ska inte USA kunna göra för mitt författande? Jag blir Barbara Cartland som skriver en bok i veckan, eller hur det nu var. Då får jag ha stora hattar och många hundar också, och alltid klä mig i rosa.
USA är absolut en plan.
Ja, ja, ja! Flytta till USA så kan vi sitta där och frilansa tillsammans. Jag läser dina romanutkast och du mina kolumner. Bra plan!
USA är ingen bra plan! Sverige skulle sakna dig för mycket (och jag med)!